Dagens Nyheter – 19 januari 1866, sida 1

trycker man eller förrycker man denna rätt, så kommer man konseqvent och logiskt antingen till kommunism eler lifegenskap. En i ringaste mån eganderättens helgd förbiseende expropriationslag innebär alltid fröet till någon af ytterligheter. Det finnes tre punkter, hvari vår tid oafvisligt fordrar att den frie medborgaren skall förblifva oantastad, new). i sitt samvete, sin person och sin egendom. I hvarje land, der dessa tre grundvilkor för allmän utveckling och frihet i mer eller mindre mån underkännas, förestår för menniskovännen ett allvarligt reformarbete. — Hvarje allmänt intresse, som icke står i öfverensstimmelse med den enskildes rätt i detta fall, måste träda tillbaka, såsom sekundärt. — Statens högsta uppgift är att söka sin styrka i allas styrka, icke deri, att tillegna sig något af den enskildes rätt. Sedan vi ha angifvit å ena sidan den stränga centralisationens eller, om man så behagar, enväldets och, å den andra, decentralisationens eller, om man så vill, folkväldets olika eganderättsbegrepp, så blifver frågan huruvida, då man beslutar sig för att rcorganisera expropriationsrätten, man åtminstone i värt land, hvarest rättsgrundsatserna under många årtionden allt mer och mer tagit en folkelig riktning, bör ansluta till de förre eller till de sednare af dessa begrepp. Granskar man vår nu existerande expropriationslag, finner man lätt, att den, vida mera än skäligt är, intränger på den enskildes rätt, Lagstiftaren har dock såsom ett skydd, eller kanske rättare såsom en slags värnande konnörsvakt, vid sidan af expropriationsrätten uppställt, till den enskildes tröst, en premie utöfver jordeller lägenhetsvärdet, af 50 procent. Betrakta vi återigen det nu under behandling varande förslaget finner man, af bestämmelserna deri, att all enskild jord och lägenhet är på det positivaste sätt underkastad det s. k. allmänna behofvets tvångsrätt. Det är nästan omöjligt för oss att begripa, huru en upplyst regering har kunnat komma till en så krass slutledning? Huru två riksstånd derpå redan kunnat ingå? Huru ganska många upplyste män inom de tvenne andra stånden redan kunnat förmå sig att derför höja sina röster? Hvar finues — vi fråga helt enkelt — någon cganderättssäkerhet i vårt land, ifall detta förslag blifver lag? Gifves det väl någon plats inom vårt land, der det allmänna icke kan finna skäl att uppföra en skolbyggnad, ett fattighus, gästgifverier o. 8 v.? Men om äfven imgen ceuda enskild någonsin skulle befara att lida intrung i sin egande goda rätt, så är och förblifver dock en lagstiftning, som icke dessmindre inför tanken möjliggör det, något som vi på det högsta måste ogilla. Det nu föreliggande förstaget borttager till och med den vedergällning af 59 proc. utöfver taxeringsvärdet, som hitintills varit ceganderitten tillerkänd. Efter vära åsigter och strängt taget borde icke staten under några vilkor ens på sådant sätt liksom få köpa sig till rättigheten att emot eganderättens vilja tillegna sig enskild mans egendom; men icke dessmindre, vi erkänna det, ligger det någonting i denna procentpremie, som tydligen på en och samma gång icke blott erkänner väldet emot eganderätten, men också behofvet och nödvändigheten att söka försona den enskilde dermed. Denna procent hedrar derför onekligen lagstiftaren. Lagstiftaren säger dermed: vi begå ett våld i det allmännas intresse, vi erkänna det, men förlåt mig. Se här har ni något att torka er