Dagens Nyheter – 17 januari 1866, sida 1

— Ni har ju redan talat om för mig, attni är fattig, eller huru, fortfor chevaliern. — Ja, svarade den unga flickan, jag har verkligen sagt er det. — Om mitt minne cj missleder mig, sade ni äfven, alt er mor mäst afyttra eganderätten till detta hus och att ni inte rår om det minsta af alla möbler och husgerådssaker här. Johanna gaf genom en nick på hufvudet tillkänna, att Rolf icke misstog sig. Den unge mannen fortfor: — Således är ni ett stackars faderoch moderlöst barn, som nu i hvarje stund löper fara att bli jagad härifrån af en obarmhertig fordringsegare? — Ja, svarade Johanna. — Vet ni, hvart ni i sådant fall skall taga er tillflykt? — Nej. — Har ni inga slägtingar? — Inga vänner? — Inga. -—— Ni är således alldeles öfvergitven? — Ja, öfvergifven af menniskorna och, jag tror det nästan, äfven af Gud! — Hvad ämnar ni taga er till? — Det vet jag ännu icke. — Hurudan skall er framtid bli? — Jag vill icke tänka derpå. Efter ett ögonblicks tvekan återtog Rolf; — För några dagar sedan hörde jag, såsom ni mins, af er egen mun, att jag befann mig i en boning, der fattigdomen herrskade men fördrogs med högsint tålmodighet; jag vågade då erbjuda er min hjelp, men ni tillbakavisade