Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 1

ligen sina förfäders traditionella processlystnad med deras lika traditionetia oförmåga att rätta utgifterna efter inkomsterna. Isabella IL har erfarit och upplefvat mycket, men om henne gäller den gamla satsen att hon cingenting lärt och ingenting glömt. Man kan icke med fog säga att spaniorerna icke lemnat sin drottning tid att komma till besinning. Oberäknadt talrika sammansvärjningar, misslyckade uppresningar, framgångsrika pronunciamentos och nödtvungna ministerombyten, borde för hvarje regent, som ej varit alldeles förblindad, händelserna och sinnesstämningen under det förflutna året varit nog, att öppna ögonen för afgrunden vid dess fötter och den enda möjliga vägen till räddnirg. Redan början af året 1865 gaf ett högst anmärkningsvärdt uttryck åt det hos folket rädande missnöjet med drottningens person och dynastien. — Dittills hade alla sawmansvärjningar och uppror uteslutande varit riktade mot regeringssystemet, men ingen fordran blifvit framställd om ombyte af regentens person; tvertom hade midt under partistrideria den kon stitutionella satsen om drottningens okränkbarhet och ansvarsfrihet blifvit upprätthållen. För första gångrn skref en i februari 1865 upptäckt militärsammansvärjning i Valencia föreningen med Portugal på sin sköld, och egde alltså en bestämdt dynastifiendtlig karakter. Sammansvärjuingen blef väl undertryckt, men drottuingen tog ingen varning deraf. Hon försökte väl att utplåna den allmänna förbittringen genom att afstå en del af kronans förmögenhet till förmån för statskassan, men hon behöll ministeren Narvaez, som genom våldsåtgärder sökte bibehålla lugn till det yttre. Då drottningen omsider 1 juni afskedade Narvaez var det redan för sent, och ingen räknade henne det mera till förtjenst. Den brutala soldaten hade i ordets fulla betydelse regerat sig fast. Han kunde icke komma längre hvarken med finansförvaltningen eller med den af mycket tama elementer bestående Cortesförsamlingen, eller med den utländska politiken, och faran för en allmän resning blef så stor att Napoleox II, som med icke litet bekymmer följde händelserna i Spanien, på det enträgnaste rådde till ett ombyte af system. Andtligen fattade drottningen sitt beslut, lät Narvaez falla och tillkallade marskalk ODonnel. Men om än systemet till en del ändrades, så slog man likväl icke uppriktigt in på den liberala väg, som flertalet af Spaniens befolkning fordrade. — Visserligen afstod man från det ändamålslösa och dyra kriget på San Domingo, erkände konungariket Italien, afskedade de ultramontana rådgifvarne och förtrogne, erkebiskopen af Toledo, pater Claret och nunnan Patrocinio — men allt detta var blott af nödtvång frampressade eftergifter. Hemligen lät drottningen hos påfven framföra sitt beklagande att hon ej kunnat undandraga sig att erkänna Victor Immanuel, inom kort återvände den fördrifna nunnan och patern till hofvet, och ODonnel, som nyss utredt trasslet med Domingo, ställde sjelf till ett nytt med Chili. Premierministern ODonnel är nemligen lika litet vuxen Spaniens farliga läge som företrädaren Narvaezg. Han är en god soldat, en tapper Condottieri, men en man utan politiskt samvete, utan heder och tro. Han har tjenat alla partier och förrådt dem alla. Han skulle tjena republiken liksom monarkien, portugisiska konungahuset liksom det spanska, om han trodde sig ha någon fördel deraf. Han älskar makten i och för