Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 1

Bevisen blefvo alltmera talrika och slående. Det var ganska klart att Magdalena på något sätt förhjelpt sig ur sängen och dragit för rigeln a dörren till Johannas rum. Hon hade tagit ned den stora dolken, som Wilhelm af Chambard lemnat i arf. Pen förfärliga guldpassionen hade gifvit heune styrka att gå utför trappan. Men kralterna hade svikit henne i sista stunden, då brottet var nära att fullbordas, och den himmelska rättvisan, som städse vakar, hade fogat så att mordvapnet träffat den brottsliga i stället för det utsedda offret. I fantasien såg hon, huru allt tillgått; hela den ohyggliga scen, vi ofvan sökt skildra, stod klar för hennes blick. Hon gjorde våld på sig, för att qväfva en känsla af afsky för sin egen mor! Efter en stund föll hon på knä och ropade med en röst, som uttryckte själens hela värma: — Min Gud, rättvise och mäktige Gud! Du som nyss räddade cen oskyldig och straffade en brottsling, innan hon ännu hann fullborda sitt tilltänkta dåd!... Min Gud, låt icke hämnden förfölja min mor utom gränserna för detta lif! Var lika barmhertig, som du är mäktig! Förlåt, store Gud, förlåt! .. Efter denna bön kände sig Johanna lugnare. Så förskräcklig hennes belägenhet än var, såg hon temligeu kallblodigt framtiden till mötes. Stackars barn! Vid sexton års ålder befann hon sig utan föräldrar, utan anhöriga, utan medel... Intet tak erbjöd henne sitt skydd, ingen vänlig hand räcktes henne! .. Hvart skulle hon ta vägen? Hvar skulle hon söka bröd för dagen?