Dagens Nyheter – 16 januari 1866, sida 1

sade den såsom en oförlätlig förolämpning mot hennes nyss aflidna mor; men den ohyggliga tanken återkom oupphörligt och hvarje gång allt mera klar, grundande sig på allt ovedersägligare sannolikhetsbevis. Johanua anklagade sin mor! Hon anade att den aflidna ämnat mörda en annan, men att Guds finger vändt mordvapnet mot henne sjelf. Hon erinrade sig alltmera tydligt hvad hennes mor talat och handlat de sista dagarne af sin lefnad och leddes härigenom till den förfärliga slutsatsen. Hade icke Magdalena som i början visat sig så litet deltagande för den sårade och döende Rolf, genast blifvit mildare stämd mot honom, sedan hon fått höra att han fört med sig en stor penningsumma? Hade hon icke gjort Johanna frågor angående denna skatt och dervid visat ett föga naturligt intresse? Hade hon icke efter kammartjenarens afresa gjort sig underrättad, huruvida denne tagit guldet med sig eller icke? Den dryck, som försänkt herr Tremblaye i en dödlik dvala, hade hon icke allenast tillrådt utan nära nog befallt henne att begagna. ooo— Nåväl!... hade hon frågat Johanna, då denna sednare återkom ifrån den sjukes rum... Nåväl! har han tagit in? — Ja... hade den unga flickan svarat. — Och nu? — Nu sofver han. Johanna erinrade sig det glada uttryck modrens ansigte då erhållit, och den besynmerliga ton, hvarmed hon utropat: — Jaså, han sofver! Nå, det var ett godt tecken.