Militärupproret i Spanien. Om man också icke ännu kan veta, huruvida det militäruppror, som nyss utbrutit i Spanien, är den länge väntade början till slatet eller utgör slutet på början, så fängslar det dock intresset såsom ett karakteristiskt bevis på den inre tvedrägt och upplösning, som råder på pyreuciska halfön. Upproret uppgifver sitt ändamål vara Spaniens förening med Portugal, och utgör alltså ett rättfram anfall på drottning Isabellas tron och den spansk-bourbouska ätten. Huruvida tronen och dynastien komma att ramla för detta angrepp, lära händelserha utvisa; men att en framstående general vågar detta steg och att hela regementen följa hans uppmaniug dertill, bevisar att denna tron hvilar på mindre säkra grundvalar. Hos drottning Isabella, för närvarande den enda ättling af den vidtutgrenade familjen, som ännu sitter på en europeisk tron, sedan den förlorat både Frankrikes, Neapels och de TItalienska småstaternas, återfinnas alla de tgendomligheter, som utmärkt huset Bourbon och medfört dess olycka. Hon förenar hos sig Karl den tiondes medvetande om sin rätt med Guds nåde med Ludvig den sextondes djupa respekt för folket, Ludvig den adertondes fromleri med stammodern Marie Louises lättfärdighet, sin fader Ferdinands fega svekfullhet med den håg för småaktiga intriger, hvarför hennes moder Christina liksom nästan alla medlemmar af familjens neapolitanska gren utmärkt sig, och slut