Dagens Nyheter – 11 januari 1866, sida 1

Hon öppnade dörren sakta och gick nägra steg framåt på tåspetsarne för att icke väcka chevaliern, om han händelsevis sof. Rolf hade verkligen ögonen tillslutna. Johauna smög sig fram ända till hans hufvudgärd. Hon ställde på ett litet bord den porslinskopp, som innehöll den undergörande drycken; och som det tilltagande mörkret gjorde det omöjligt för henne att tydligt urskilja föremålen, böjde hon sig så nära intill den sofvande Rolf, att hennes ansigte nästan vidrörde den unge mannens — Hvad han är blek! tänkte hon. Just då öppnade chevaliern ögonen; han uppgaf ett rop af glädje. Denna gång misstog han sig icke; det var verkligen hans kära drömbild och så nära intill honom, att han blott behöfde utsträcka armarne, för att trycka den mot sitt bröst och försäkra sig om att han ej gäckades af en bedräglig villa. Rolf utsträckte också armarne med mycken liflighet. Men han famnade endast den toma rymden. Johanna, som på förhand anat den rörelse, han ämnade göra, hade hastigt dragit sig tillbaka, en smula förskräckt, och befann sig redan ett par tre steg från sängen. — Engel eller fe, hviskade Rolf, hvarföre undflyr du mig så der? Johanna närmade sig genast och svarade: — Nej, min herre, jag undflyr er icke; tvärtom, jag sköter er Så godt jag kan... — Sköter ni mig? utbrast Rolf förvånad. — Ja visst gör jag det. — Ni är då en qvinna?