Dagens Nyheter – 2 januari 1866, sida 1

— rn SNR MR ANaRNAERe sansa sENRAE — Du lyder mig icke ändå... — Försök!. — Vi bryta halsen af oss. — Då jag ej är rädd om mitt lif, som dock är värdt åtskilligt mera än ert, tyckes mig detta skäl sakna all betydelse... — Herrn kan göra med sin håls hur han behagar, men med mig, som har hustru och barn att försörja, är förhållandet annorlunda. — Således, sporde rösten med på en gång missbelåten och gäckande ton, således vägrar ni att fortsätta färden? ... — Bestämdt. — Ar detta ert sista ord? — Mitt sista. En stunds tystnad inträdde. Derpå återtog rösten med en förunderligt lugn ton: — Jakob, du står väl qvar, förmodar jag ... — Ja, herr chevalier. — Du har ju pengar på dig? — Ja, herr chevalier. — Ge denne hedersman tio louisdorer med vilkor att han genast sätter sig upp i sadeln och använder sporrarne... — Ja, herr chevalier. Man hörde det klingande ljudet af guldmynt som skramlade mot hvarandra, då betjenten svängde en börs, som han tagit ur fickan. — Nå, min vän, sade han till skjutskarlen, var nu bara så god och räck fram handen... — Hvarför det? — Jo, för att jag må kunna lemna er tio louisdorer, — Det är Inta uövdt!