Dagens Nyheter – 30 december 1865, sida 1

Kelsar Napoleon i trångmål. Äudtligen är stunden inne då denne man får smaka de bittra frukterna af sin politik. Enligt alla politiska antydningar blir brytningen mellan Frankrike och Amerika oundviklig oe! general Shofields sändning till Paris kan icke hafva annat syftemål än att låta Frankrikes kejsare förstå, att han mäste draga sina trupper tillbaka ur Mexiko eller äfventyra ett krig förr eller sednare med den mäktiga republiken, ett krig, hvars resultat ej kan vara otvifvelaktigt. För Napoleon återstå numera eudast tvenne alternativer; antingen måste han draga sina trupper tillbaka och dermed erkänna, att han i mexikanska frågan gjort fullständigt fia eller ock måste han till hvad pris som helst fortfarande uppehålla den ramlande mexikanska kejsartronen. — Det är mera än troligt att han bestämmer sig för det sednare. Ty om har nu låter mma sig af den amerikanska republikens lindriga vinkar och afstår från sina planer på Amerika, så skulle icke allenast han sjelf, utan, hvad som är för honom vida farligare, hela franska nationen bli utskrattad af Europa och då vore haus fall nära förhauden, ty fransmännen äro bland alla folk kanske de mest ömtåliga för åtlöjet. För att bibehålla sig på tronen nödgas han således gripa till vapen och göda den mexikanska jorden med blodet af Frankrikes ädlaste söner. Katastrofen kan derföre till en tid uppskjutas, men resultatet är dock lika gitvet, ty äfven om Irankrike med den ofantliga nationalskuld af 14.000 millioner franes, som dess nuvarande herrskare till följe af sin dynastipolitik mkat det, skulle vara i stånd att till någon tid bära tyngden af ett sådant krig; så skulle dock den deraf föranledda allmänna nöden bli så stor, att folket slutligen, drifvet al förtviflan, skulle afkasta oket och gifva sig en ny regeringsform. långt har nu den hämnande rättvisan drifvit denne man till straff för det han år 1848 förnekade sin uppgift och, i stället att blifva de förtryckta folkens befriare, gjorde gemensam sak med deras förtryckare. Så istället för att bistå de italienska folken i deras försök att afskaka det pålliga oket, skickade franska republikens president 30,000 fransman till Ttalien, för att störta den romerska republiken och återinsätta påfven, hvilken också, eskorterad af österrikiska bajonetter, intågade i Rom, hvarefter reaktionen framfor ursiunigare än någonsin. Samtidigt lät franska republikens president det för sin frihet kämpande Ungern förhärjas och bloddränkas af österrikiska och rvska bödlar, utan att cos utsträcka ett finger för att hjelpa detta land, eller uttala ett ord till dess förmån, sedan det blifvit förrädt och kufvadt. Så längt om hans vörksamhet som president. S-dan han genom statskuppen den 2 december 1851 tills skapat det andra franska kejsardömet hafva alla hans sträfvanden uteslutande gått ut derpå, att befästa sig och sin dynasti på den franska tronen, och han har för detta ändamål cj skrtt några medel. Tusentals franska patrioter, hvilkas enda brott var att de suckade öfver sitt fäderneslands förnedring, har han skickat till Fayenne att prisgilvas åt pesten eller hungersdöden. Uppskrämd af de orsiniska bomberna, som en gång susat honom kring öronen och retad af Habsburgska husets högmodiga språk, beslöt han att göra sig populär hos italienarne; följden af detta beslut var 1859 års krig i Italien och eröfringen af Lombardiet, hvilket land han ädelmodigt nog