Dagens Nyheter – 14 december 1865, sida 1

relse, ni misstar er. Det är sannt att jag nyss lät undfalla mig ett namn, som jag icke mera skall uttala; men ni behöfde derföre icke piminna mig om att vårt förhållande till hvarandra nu icke är detsamma som förr, och den förvirring, som förundrade er, har en helt annan orsak, än den ni måhända förutsatt. Ni önskar tala med mig; jag åhör er, min fru. Hvad önskar ni af mig? d — Min mans frihet. — Ni vet, att jag har träffat honom, han erkände öppet att han föroriättat mig, men bad mig icke om förlåtelse, sökte icke beveka mig: — Han ansåg det säkerligen ej löna mödan att försöka; men skulle icke hans hustru vara värd straff, om hon ej gjorde ållt hvad i hennes förmåga står för att mildra hans lidande? — Nå väl! Om ni bestämdt vill det, min fru, så vägrar jag ej att åhöra det förslag ni som gäldenär har att göra mig. Är det er man som skickat er? — Nej, min herre, och hvilket svar ni än ger, vare sig han återfår sin frihet eller stannar i fängelset, skall han alltid förbli okunnig om, att jag för hans skull bönfallit hos er. Jag lemnade det ställe, dit jag och hans son tagit vår tillflykt; ingen har bevakat mina steg, och jag begagnar mig af nattens mörker till att utföra min pligt, likasom en annan skulle begagna det till dåliga handlingar. Detta möte är en hemlighet mellan er och mig, den ni troget måste bevara; ge mig ert hedersord derpål... Jag hoppas ni icke afslår denna min bön? -— Jag lofvar er det, min fru, och intill denna dag har ingen varit berättigad att tvifla på mitt ord.