Dagens Nyheter – 14 december 1865, sida 1

Om de konservativa försökte begagna sig RÅ det många är gamla riksdagsbeslutet om upp häfvande af införseltullen å spanmål, vore det en annan sak. Deruti se landtbrukarne en olägenhet; men en traktat som förskaftar dem billigare pris på en stor del af deras beklädnadsoch andra förnödenlhetsartiklar kunna de icke hafva nagonting emot när de komma att riktigt tänka på saken. Det ligger ju helt och hållet i landtmannens intresse att få för billigare pris än förut köpa socker, sulläder, bomullsgarn, kläde och doffel, strumpor, porslin, glas, alla slags knifsmiden, klädespersedlar för hustru, barn och tjeustefolk m. m.; och denna betydliga besparing i de kontanta utgifterna har franska handelstraktaten redan beredt och kommer ännu mera att bereda honom. Slutligen bör icke lemnas ur sigto, att det fins några mycket mäktiga intressen i landet, som hafva ännu större fördelar af de franska handelsoch sjöfartstraktaterna. Det är stängjernstillverkarne som hafva att vänta ökad afsättning på sitt jern, trävaruproducenterna som hafva att vänta större skeppning af timmer och bräder, samt skeppsrederierna, för hvilka tillfälle är beredt till ökad förtjenst. Alla de stora näringar, som afsätta simma alster utom Sverge, kunna icke annat än stå på ministerens sida i fråga om franska handelstraktaten. Af allt detta följer att denna traktat icke kan tjena till den slunga, hvarmed konservatismens David skall slå vår Goliathsministör ihjäl. I tullfrågan har ministeren en vida åtkomligare punkt. Det är dess månhet om att bibehålla för höga införselsafgifter å de s. k. kassaartiklarne: kaffe, råsocker, tobak, salt, sill m. m. Men att angripa denna svaga sida hos ministeren, det akta sig de konservativa nogsamt för, ty om nedsättning i tullen pål dessa massans nödvindighetsartiklar vållade millioners minskning i tullinkomsterna, hvarifrån skulle då tagas medel till ökade anslag för diplomatisk Iyx, militära löner, mångskrifveriets underhållande inom verken 0. s. v.?.