Dagens Nyheter – 7 december 1865, sida 1

OCH hall Hella, FLWw bLdldrtCh IOLTYÄAlldUuTc om VIYTL att Aftonbladet ej blygts för att i sina spalter söka öfvertyga sina läsare om motsatsen. En af konungens rådgifvare och obestridiigen en af riddarhusets förnämste talare hade yttrat, att det är en vedertagen grundsats i en jurisprudens, att man icke får vittna i egen sak, åtminstone icke då man vittnar för sig sjelf? Denna grundsats förbjuder dock icke att tillkalla vittnen från annat håll. Lyckligtvis funnos sådana vittnen att tillgå, när adeln ville tala om sina rättigheter. Historien har upptecknat dessa vittnen och historien skall erkänna dem, äfven om de ej kunna erkännas af friherre Gripenstedt. Det vore naturligt att en samvetsgrann pröfning och en hård strid måste föregå hos en och hvar, innan han fattar ett beslut i en så vigtig fråga som denna. Talaren, ej ovan vid pröfningar och strider, hade haft sådana äfven här. Det är ej lätt att qvätfva den röst, som ljudat från sekler och som talar om att Sveriges adel alltid stått främst när det gällt fäderneslandets väl. Nu fordrade detta fädernesland att adeln skulle afsäga sig sin sjelfskrifvenhet, tidsandan fordrade det och den hade uttalat sig i folkets röst. Denna röst tynger mer än någonsin på adelns beslut i närvarande ögonblick. Det oaktadt måste man lugnt och passionfritt väga sitt ord innan man gifver det och ej utsätta sig för en öfverrumpling, såsom t. ex. fransmännen den ödesdigra natten 1739. Det var en låg handling och från en sådan ville talaren, liksom hittills, afhålla sig. En annan talare hade sagt sig så högt älska och akta sin konung och svenska folket. att han derföre gaf sitt bifall. Detta kunde visserligen vara ett skäl — om sjelfaktningen dermed vore bevarad. Då man som talaren hade passerat lifvets middagslinie och förlorat alla illusioner och kanske mer, då har man snart sagdt ingen högre sträfvan än att bevara aktningen för sig sjelf. Vid bildandet af sin öfvertygelse i förevarande fall hade hos talaren två faktorer varit de egentliga bestämmande: konung och folk. Han kände båda. Svenska folket hade han den äran att representera och sin konung kunde han ej indraga i diskussionen; han ville derföre I vända sig till hans främste rådgifvare och folkets populäraste man, friherre De Geer. Talaren medgat det oafvisliga behofvet af en representationsförändring, men kunde, af skäl som förut af andra talare blifvit framlagda, ej till fullo gilla det nu till afgörande framlagda förslaget, utan uppmanade friherren att framlägga ett annat som innehöll det bästa af detta och dessutom det som fattades häri. Talaren var fullt öfvertygad att ett sådant skulle blifva antaget och i denna ötvertygelse kunde han ej annat än rösta nej för detta. (Blandade hyssjningar och bravorop.) Låndshöfding Nordenfelt berättade, att han nyligen besökt Axel Oxenstjernas graf. Han hade på en af grafkorets väggar funnit cn oansenlig tafla, som tilldragit sig hans uppmärksamhet. Vid efterseendet befanns det vara det tal, som Carl XIII höll till rikets ständer 1809 efter regementsförändringen. Det tal, som Carl NV höll till riketws nu församlade. ständer, kommer troligen ej att förvaras på detta sätt, och minst på en så utmärkt mans hvilorum som Axel Oxenstjernas. Men dess vigtigaste och mest anslående ord skola ej så snart förgätas för det. De voro blott uttrycket af hvad nationen tänker och vi ha kungsord på att den tänker högt om oss och derföre har den äfven höga anspråk. Ingen lärer frukta att man med våld vill tvinga oss till eftergifter, hvars rättmätighet vi ej sjelfva inse : men ingen med öppen blick och varmt hjerta för tidsandans fordringar kan väl undgå att inse de betydelsefulla följder som ett afslag skulle innebära. Under klara sommardagar se vi ofta helt oförmodadt dessa egendomliga moln samla sig, hvilka äro laddade med elektriskt fiuidum, luften blifver tung, fåglarna flyga lågt eller söka sina nästen, med ett ord, man känner att ett oväder förestår, ehuru man ännu ej kan beräkna styrkan deraf, om det skall upplösa sig i en regneller hagelskur, eller om det kommer med en af dessa hvirfvelvindar som störta hus och upprycka träd. Konung och folk ha uttalat sin mening och förelagt den till afgörande af adeln. Oron inom landet är stor innan det blir kändt, om adeln trotsar denna uttalade önskan eller går den till mötes. I förra fallet kan ingen säga hvad som händer. Det vore olycka nog om denna oro skulle behöfva lugnas genom våld. Afsås detnärvarande förslaget nu, skall det återkomma till dess det på ett eller annat sätt blir bifallet. Anmärkningar mot detsamma ha blifvit tillräckligt vederlagda utan att tal. behöfver inlåta sig derpå. Ingen nekar till, att en reform är nödvändig, alla erkänna sig villiga att biträda en sådan; men om ett förslag framlägges — nej, bevars; då duger det icke, då vill man ha ändringar, modifikationer. Så har det alltid varit. Den gamla frågan om tillsättning af ordförande i utskotten är ett bevis härpå. Talaren bemötte en föregående talares invändning, att skillnaden mellan den första och andra kammarens numerära styrka skulle blifva för stor. Detta vore ju uppenbarligen falskt, enär proportionen mellan de båda kamrarnes numerära styrka alltid blir densamma. Talaren visade med sifferuppgifter från två delar af landet exempel härpå. Det vore förvånande att motsidans talare hade förbisett detta, Med sådana vapen förfäktar man icke eller vinner aktning för en god sak. Talaren hade alltid undvikit att begagna superlativa uttryck, ville göra så äfven nu, fastän öfverceremoni-mästaren grefve Saltza föregått med vackert exempel; kunde dock med godt samvete instämma deri, att friherre De Geer vunnit stor popularitet och är uppburen af sitt fädernesland, om hvilket han gjort sig väl förtjent. Det oaktadt var talaren fullt öfvertygad om, att frih. De Geer aldrig skulle lyckas genomdrifva ett annat förslag, deri sjelfskrifvenheten ej utgår. (bravorop.) Denna är också för alltid dömd. Det är redan för sent att komma fram i något nytt uppslag med ståndsfördelningen; dess fatalier äro förlorade. Slutligen förklarade talaren att icke blott han, utan alla som bära hans namn och hafva fyllt 25 år, af varmaste öfvertygelse rösta för förslaget, och uttalade slutligen några varma, Varnande ord till dem, som ännu icke kommit till något fast beslut, att noga öfverväga och framför allt tänka på, att det personliga, det lilla, måste vika för det allmänna väl, och att efter uppbrusningen och stormen kommer det lugna, eftertänksamma ögonblicket, då helt annorlunda än förr syns lifvet och dess små bekymmer,, och då det till sist är godt att med lugnt samvete kunna säga sig ha handlat godt medan man lefde! (ihållande bravorop och hyssjningar. Yr van Cehaoela (TIngala studentkårs ordföran.