Dagens Nyheter – 7 december 1865, sida 1

ler. Han uppdrog en liten teckning af den roll, som adeln innehaft i verldshistoriens stora drama, och kom genom logisk slutledning till det resultat, att adelns storhet i detta fall icke förminskats. Vi skola komma ihåg, att nationerna stå på en helt annan politisk ståndpunkt och bildningsgrad nu än förr. Sverges folk, mvudigt vordet, företrädt af sin konung, hafva — om man så vill — begärt uppoffringar af adeln, som de aldrig skulle gjort, om de ej kunnat tänka högt om den. Adeln har i alla tider ansett för sin förnämsta pligt att på samma gång vara en föresyn i allt stort och skönt för sitt folk och ett stöd för konungamakten. Vore detta ännu adelns uppgift, så låg den tanken för talaren alldeles uppenbar, efter hvad som under diskussionen förefallit, att en del af adeln ansåg Sverges konung och Sverges folk vara så vilseledda att de vilie föra landet mot dess undergång. Talaren ansåg sig ej böra vederlägga en sådan åsigt. Annu har adeln frihet att säga sitt ja, sitt nej; framtiden torde ej gifva dem denna förmån. Flera af motståndarena hafva citerat tilldragelserna under franska revolutionen; detta hade förefallit talaren mer än märkvärdigt, emedan de af dess exempel så friskt i minnet hafva mera både att frukta och lära än det reformvänliga partiet, till hvilket talaren med öfvertygelse och glädje räknade sig. (Stormande bifall, blandadt med hyssjningar). H. exc. grefve WManderström: Efter allt hvad rörande denna för fosterlandets framtid så ytterst maktpåliggande angelägenhet, å ena och andra sidan, så väl här, som vid förberedande möten, blifvit anfördt, kan jag icke smickra mig med att vara i tillfälle meddela några nya eller värderika upplysningar. Icke heller hyser jag något särdeles förtroende till ordets makt, att på frågans närvarande ståndpunkt rubba de öfvertygelser, som tvifvelsutan redan äro fattade, och allraminst tilltror jäg mig att dertill ega förmåga. Jag anser likväl som en skyldighet mot mig sjelf och mot den embetsställning jag har äran bekläda, att med några få ord oförtydbart tillkännagifva mina åsigter med afseende på denna allvarliga fråga. Jag hyser en fast och orubblig öfvertygelse om det på K. M:ts nådiga förslag grundade represen-, tations-sättets obestridliga företräden framför det nuvarande, och derom att detta sednare under närvarande tidsförhållanden hvarken kan eller bör upprätthållas. Jag anser det kungl. förslaget bygdt på sanna och rättvisa grunder, hvilka, följdriktigt tillämpade, äro väl egnade att skapa förtroende mellan konungen och folket, samt derigenom gifva regeringen det ovilkorligen behöfliga stödet af en representation, som blir ett sannt uttryck af natio-: nens tänkesätt. Jag har derföre, efter lång och samvetserann pröfning, i underdånighet tillstyrkt det kungl. förslagets framläggande för rikets sednast församlade ständer, och jag är icke sinnad att afgifva ett sådant tillstyrkande för något annat förslag, än det som nu föreligger, Det är en icke ringa tillfredsställelse att vid den ålder, till hvilken jag hunnit, kunna lemna en sådan förklaring, utan att förneka någon af de grundsatser, hvilka jag under loppet at en mer är 40ärig tjenstemannabana bekännt; och den tillgifvenhet, jag derunder tror mig hafva för den moraliska principen ådagalagt, bör vara en borgen derför, att åtminstone icke jag anser förslagets antagande innebära de vådor för denna grundprincips upprätthållande, hvilka blifvit förespeglade. En stark konungamakt kan bildas äfven utan en folklig representation vid sin sida, men i våra tider kan den utan detta stöd icke i längden bestå; och en folkkär konung, som otvunget erkänner sitt folks rättmätiga anspråk och villigt söker att gå dess billiga önskningar till mötes, försäkrar sig om en makt, som upprätthållandet af föråldrade privilegier och ojemnt fördelade rättigheter aldrig kan skänkas. Jag förordar på det varmaste det kungl. förslagets antagande. Ett enda ord må det tillåtas mig tillägga. Under gårdagens öfverläggningar hafva hårda, jag vågar säga oförtjenta, tillmälen blifvit mot K. M:ts regering rigtade: den känner sig icke deraf träffad. Jag ber att få erinra, att ehuru af hvarje ljus kan blitva en brand, förefinnas dock icke skäl att fortfarande sitta i mörkret, derföre att man kan befara, det ljusets fiender skola ovarsamt umgås med elden, som var ämnad att värma, icke att tända huset. Häradshöfding P. J. v. Ehrenheim bemötte flera af motståndarnas inkast bland annat det, der de talat om att penningmännen skulle komma till väldet, om reformen ginge igenom. Män, som hafva ett fastighetsvärde af 1,000 rdr, eller skatta till kronan för 800 rdr inkomst, kunna väl ej, äfven efter våra ringa förhållanden, kallas för penningmän. Hvad de loftal beträffa, som af tal. motståndare blifvit hållna öfver den fyrdelta representationens förträfflighet, så lemnade talaren en historik öfver åtskilliga förhållanden i landet efter en femtioårig fred och den älskade förseglade sedems regering. Huru stode det t. ex. till med vårt försvarsverk? och hvilka vittnesbörd gaf historien om våra statsanslag under denna tid, hvarvid den förseglade sedeln utöfvat sitt envälde? Talaren beklagade slutligen de uttryck om de från alla delar af landet hitkomna deputationerna, hvilka blifvit. fällda; beklagade djupt att yttranden af ringaktning kunnat af en sjelfskrifven riksdagsman på vårt riddarhus fällas öfver folkets sändebud. Petta är minst sagt oklokt. Adeln har icke andra in. tressen än folket, men folket har samma rättigheter som adeln, och det har visat sig värdigt att. hafva det, värdigt äfven att erhålla de fördelar, som det nya förslaget tillerkänner dem, ehuru . många folkets män derigenom få göra samma uppoffringar som adeln, större till och med, ty de bli ej ens valbara, Folket har alltid visat adeln förtroende och tillit, det vore ej mer än billigt att adeln visade samma förtroende tillbaka (bifall och hyssjningar), Kammarherren Sandströmer tillkännagaf inågra väl sagda ord, att han af fullaste öfvertygelse ämnade rösta för förslaget. Talaren hade fattat sin uppgift som riksdagsman efter riksdagsordningens Il:sta som Säger att rikets ständer äro svenska folkets representanter. (bravorop, hyssjninar. 8 Lndshöfdingen Lagercrantz framställde: först den frågan, om förslagets motståndare hade något att vinna af en knapp seger, hvarpå hau svarade nej. De hade alla oifvit antvdning om ett nmotför