Dagens Nyheter – 5 december 1865, sida 2

för förslaget samt upptog till besvarande det ofta hörda påståendet att Danmarks fria representationsreform är orsaken till de olyckor som på seduare tider öfvergått detsamma. Han slutade med några väl sagda ord, som slogo an på åhörarne. aSveriges adel! det är dess äldste och på samma gång dess yngste son, som nu yttrar sig; den äldste, ty jag kunde tala till dig fran den främste bland dina bänkar, den yngste, det är första gången jag höjer min stämma kd detta rum. Han uppmanade adeln att genom en storartad uppoffring visa sig värdig de store fäder, hvilkas bragder den hade att tacka för sina företräden (stormande bifall). Herr PB. Tersmeden framhöll äfven nödvändigheten för adeln att afstå sina ärfda privilegier och sade sig värdera det kungl. förslaget mest derföre att det grundade sig på kommunalförfattningen. Kapten frih. Eric Leijonhufvud förklarade sig ämna rösta emot förslaget, emedan det degraderar adeln och lägger makten 1 händerna på medelklassen. Stridigheter mellan arbetsgifvare och arbetstagare, rikedom och fattigdom, skola uppstå och dessa komma ej att sluta förrän arbetarne tillryckt sig väldet. f Innan plenum straxt efter kl. 3 afslöts, gaf landtmarskalken tillkänna att ej mindre än trettio ytterligare talare anmält sig. Presteståndet. Sedan Kongl. Maj:ts propositiouer om anslag till jernvägar och jernvägsmateriel blifvit diskuterade och remitterade till stats-utskottet samt några andra saker blifvit afgjorda, upptogs den egentliga frågan för dagen till behandling. Klockan slog just tolf, då doct. Lindgren med anledniug af det kungliga representationsförslaget begärde ordet. Om, yttrade han, det för den enskilde mannen i det privata lifvet är angenämare att kunna bifalla en önskan än afslå den, så är det för den offentlige mannen en smärtsam pligt, då han måste ställa sig i deras led, som, manade at sin öfvertygelse, finna sig nödsakade att sätta sig emot en pluralitets lifliga ästundan. Han visste att han om han röstade för förslaget skulle vinna bifall och tacksägelser ända från Ystad till Haparanda, men att han i motsatt fall skulle utsätta sig för hat och misstanke för låga afsigter. idant var dock icke tillräckligt för att inverka på honom. Han följde sin öfvertygelse och sitt samvete, Det var egentligen 3 svaga punkter i förslaget som bestämde honom att förkasta det. För det första ställer det eller kan åtminstone komma att ställa konungamakten i tryckaude beroende af riksdagen; för det andra lemnar det ingen garanti för att alla andeliga och materiela intressen skola komma att blifva bevakade, och för det tredje har det det stora Ivytet att det sätter makten i händerna på en enda samhällsklass. Han slutade med att taga Gud till vittne att hans Nej till förslaget var dikteradt icke af enskildt intresse utan af lågande kärlek till fosterlandet. Efter honom uppträdde Professor Ribbing, med en vidlyftig analys af regeringens förslag, hvaraf resultatet blef att han icke ansåg sig kunna bifalla detsamma. Doktor Gumelius talade för förslaget varmt och länge och ansåg att ifall man opartiskt vill bedöma detsamma iär det både tidsenligt och godt och långtifrån radikalt. Det är bygdt på demokratisk basis, det är sannt, men det är i öfverensstämmelse med tidens fordran. Han bad ståndet betänka de möjliga följderna ifall det skulle förkasta det, ett afslag skulle med sina verkningar återfalla icke blott på ståndet enskildt, utan äfven på kyrkan. Han hade också öfvervägt de vådor man sagt skulle följa med dess antagande, men för sin del icke kunnat finna att de kunde blifva af någon farlig art. Han uppmanade till enighet, till uppoffring af gamla privilegier, och det var i förhoppning att landet under en ny representation skulle få njuta raskare utveckling både i andligt och verldsligt hänseende som han lade siu jJasedel i valurnan. Nu uppträdde doktor Sandberg och antöll att ståndet ville bifalla ett af honom nu framstäldt alternativ-förslag, newmil. att, antingen dröja med afyifvande af sitt votum i f ågan, till dess att ridderskapet och adeln först fattat sitt hefö