Dagens Nyheter – 5 december 1865, sida 2

När Remond blef allena, fösjönk han ånyo i den tankfulla ställning, hvaruti han, vid sin förtrognes inträde, befaun sig. — Hvem är denna menniska... hvilka hemligheter kunna de hafva tillsammans? Efter ett ögoublicks tystnad fortfor han: — Hvilken misstanka förbittrar nu min själ? Skall jag förnärma Emelie, då jag ännu 1 dag, änuu 1 denna stuud, nödgas göra en bekännelse, som jag ej längre kan uppskjuta? Hvad har jag dessutom att frukta, eller rättare, hvilken pligtförgätenhet kan jag förebrå henne? Hvad jag förgäfves söker uppnå, är en fantasibild, en skugga, som städse undflyr mig. Den fiende, som jag fruktar, har ingea kropp, som jag kan fatta uti, och det mig ådömda straffet, är att oupphörligt betvifla allt, och öfverallt se förställning och lögn. Remond återföll i djupt grubbleri, hvarur han väcktes af en stämma, som sade: — Du har låtit kalla mig, min vän? Det var Emelie som på Bernards bud inträdde. — Jag måste tala med dig, svarade han; sätt dig bredvid mig, ty vårt samtal blir kanhända långvarigt. Hvad har du der, sade han vid åsynen af ett litet skrin, som hon höll i handen. — Du skall straxt få veta det. Du har arbetat hela natten? — Hvem har sagt dig det? Med ett sorgset leende pekade hon på de två nästan nedbrunna ljusen. — Afven utan dessa vittnen, skulle jag hafva gissat det af ditt bleka ansigte och dina