Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 1

— Jag vet alltför väl, svarade han, hvad man lider, när man älskar, för att icke förlåta fel, som ha sin rot i passionen. Det är min pligt att öfverse med er och vänta tills jag blir fördelaktigare bedömd. — Ni är ädelmodig, min herre. Så har då mitt sista hopp slagit fel! Allt är nu förbi och jag måste tro, att detta bref talat sanning. — Förlåt att jag icke yttrar mig i detta afseende. — Satte jag tro till brefvet, skulle jag förefalla er misstänkt, och sökte jag bevisa dess otillförlitlighet, skulle ni betvifla min uppriktighet. — Jag begär icke heller något utlåtande af er min herre; jag behöfver inga upplysningar af andra. — Hvad har ni då att befalla? — Sednast i dag har min moster sökt öfvertala mig att mottaga er hand. Jag vägrade det då såsom förr; ty genom att mottaga den skulle jag ha bedragit er och blott samtyckt till bådas vår olycka. Eftersom herr Vernon brutit de band, som förenade oss, bör äfven jag bryta dem. Men jag har älskat honom... och trots hans falskhet... älskar jag honom ännu . .. En djup suck framträngde ur Remonds bröst. — Förlåt, återtog Emelie, förlåt denna bekännelse! Det är bättre att jag i den ställning, hvari jag befinner mig, icke gömmer någon hemlighet, och att jag, sedan jag lärt Känna ert hjerta, säger er, hvad mitt innesluter. Ja, jag har älskat Vernon, och han kan icke inom ett ögonblick bhfva mig likgiltig. Jag vet icke