Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 1

sen mycket beklaglig, har vid samtal med åtskilliga af nämnde ledamöter funnit, att den omförmälda betänkligheten, sedan de öfriga blifvit undanröjda, hufvudsakligen angår det förhållande som uppstår då de båda kamrarne stanna 1 olika beslut om statsregleringsfrågor, hvilka icke, ilikhet med lagstiftningsärender, kunna förfalla, utan mäste afgöras genom omröstning af de båda kamrarne per capita. Här göres nemligen den invändningen, att då den nedre kammaren är så betydligt talrikare än den öfre, så skall så mycken öfvervigt vara gifven ät den nedre kammaren och det demokratiska elementet, att detta ej skall vara förenligt med samhällets bestånd, och så vidare. Ehurra denna invändning redan till en del blifvit upptagen och vederlagd af h. e. friherre de Geer vid de gemensamma öfverläggningarna, så hör man likväl en och annan lägga så mycken vigt derpå, somlige sannolikt såsom svepskäl, andra af öfvertygelse, att det väl lönar mödan säga ännu några ord derom offentligen. Såsom ett af hufvudfelen i vår nuvarande representation är väl erkändt det nära nog skandalösa förhållandet med det förstärkta statsutskottet, som begagnas att med rikets ständers rätt afgöra sådana anslagsfrågor, i hvilka två stånd stanna emot två. Valen till detta utskotts ledamöter från de två första stånden äro alltid kompakta och afse att få bifall till nästan alla anslag. — Detta har gjort ett bemödande äfven inom borgareoch bondestånden nödvändigt att få ledamöter som kunna hålla emot och säga nej till anslagen. Då sålunda i ganska många frågor två ständs ledamöter i detta förstärkta utskott stå emot de båda andras, så kommer det ofta att bero på den förseglade sedeln hvad utgång frågan får. Ett ibland syftemålen med cn representationsreform måste vara att få denna skandal afhjelpt. Ilade nu emellertid öfre och nedre kammaren gjorts lika talrika, så hade, oberäknadt många andra olägenheter, ett nästan ännu värre förhållande inträffat än med det förstärkta statsutskottet. Den öfre kammaren kommer att bestå dels af de rikaste i landet, dels af höga embetsmän. Desse äro alltid benägna att bevilja höga anslag och placera beskattningens fördelning så, att den allrastörsta delen faller på den indirekta beskattningen och får betalas af den stora massan af mindre bemedlade. skulle nu, vid omröstningen om anslag, båda kamrarna blifva lika till antalet, så skulle representationen helt simpelt förvandlas till en beskattningsmachin, under hvilken folket snart skulle förtryckas och innan läng tid förvandlas till trälar åt sina herrar, löntagarne, som egeutligen borde vara folkets tjenare. Detta — märken det väl, herrar motståndare till reformen — detta är en så allmänt känd sak, att i andra länder med tvåkammarsystem, och i sjelfva England, hvilket ofta blifvit åberopadt säsom bevis på detta systems fördelar — i dessa länder deltager den öfre kammaren allsicke i omröstning eller beslut om anslags och skatters beviljande. Det är i England endast house of commons, eller underhuset, som får befatta sig med dessa affärer. Uti det nu förevarande kungliga förslaget har således redan en mycket stor koncession blifvit gjord ät de rika och ät löntagare-intresset, då öfre kammaren får votera lika med den nedre per capita om skatterna. Hvar och en som har sundt förnuft nog att fatta, att det uhder vår nuvarande författning icke skulle gå an att lägga makten till anslags beviljande och skatternas fördelning helt och hållet i adelns