Dagens Nyheter – 30 november 1865, sida 1

— Nåväl, sade hon, det är mitt sista hopp. På en blick, en o frivillig rodnad beror min lycka, mitt lif. Remond nalkades henuc och sade: — Amnar ni icke följa er moster, mamsell, eller tillåter ni att jag stannar hos er här. Hon ställde sig framför honom och räckte honom det öppna brefvet: — Läs, min herre! IV. Landsfiyktingen. Remond tog emot brefvet och läste det långsamt: — Ack! suckade hon, han blir ju icke förlägen! Detta bref är då ej förfalskadt! O, Vernon har bedragit mig! Min Gud, haf medlidande med mig! Hon sjönk ned på den stol, hennes moster nyss lemnat, och satt der tillintetgjord framför Remond, som betraktade henne under tystnad. Ehuru han hade orsak att känna sig förnärmad öfver den pröfning hon låtit honom undergå, uttryckte dock hans ansigte endast djupt och innerligt deltagande. — Icke sannt, ni hoppades, sade han, att en ofrivillig rörelse vid åsynen af detta bref skulle förråda mig? Ni icke allenast tviflade på sanningsenligheten af dessa beskyllningar, ni ville också tillintetgöra den nedrige baktalaren? — Min herre, stammade Emelie, jag förtjenar era förebråelser och skall utan att beklaga mig höra på allt, hvad ni behagar säga mig; ty jag har högligen förolämpat er.