Dagens Nyheter – 25 november 1865, sida 1

FER rr kr EN Ne pe 6 S NN Bb Ar ör ATT EEE fps vest. EN 1e Sö TS GNT dervid upptäcker någonting hvitt borta i kakelugnsvrån, så tror barnet på afstånd att det är busen och vågar sig icke, för en så imponerande matadors närvaro, att gå fram. Men kommer då någon med ljus och den lille finner, att det der föremålet, som nyss ingaf honom så mycken respekt, icke är någonting annat än gamla mormors nattröja, så känner han sig betydligt lugnad. i Ungefär enahanda synes oss förhållandet vara med skrämbilden om den skånska adeln. På långt håll låter benämningen -så högtidlig, att folk lätt kan komma att tro, att derbakom gömmer sig sjelfva qvintessencen af hela riddarhusets både förmåga och makt. På närmare håll skådad krymper dock bilden ansenligt tillsammans, och kommer man med ljuset riktigt nära intill den, så är man sjelf den förste att skratta åt sin inbillningssjukas foster. Det har aldrig fallit någon menniska in att bestrida, att en ganska aktningsvärd portion både insigter och praktisk duglighet kan finnas hos adeln inom hvilken provins som helst i vårt kära fädernesland. Men att inbilla sig att de stora genier, som vi bland adeln här uppe i Sverige leta efter med ljus och lykta, lättare skola ertappas nere i Skåne, är en förblindelse, som endast kan förklaras af två grunder. Antingen tänker man nemligen på de stora godsen, som också onekligen utgöra den imposantaste piedestalen för ett vackert namn, eller är det afståndet som härvidlag, i strid med alla vanliga naturlagar, förstorar föremålen. Vi göra gerna vår reverens för millionerna der de finnas (och om de finnas här eller ej, angår icke oss; herr Alfred Hage i Köpenhamn torde kanske annars ha ett eller annat att säga om den saken), men vi hysa den anspråkslösa öfvertygelsen, att de icke i och för sig skapa politiska kapaciteter. Men om det är det mystiska halfdunklet, som ger dessa hjeltar och riddersmän deras nimbus, så låtom oss för all del skingra det, sedan de sjelfva genom sin närvaro här i Stockholm dragit försorg om att minska afståndet. Om vi sålunda närmare taga i skärskådande några af dessa jorddrottar, som satt sig i tåten för spärr-ridten mot regering och folk, så må man icke höja det enfaldiga skriket om personlighetena. Den som gifvit sig in i det offentliga lifvet, får finna sig i att behandlas af offentligheten, och här som annars heter det att den, som sig i leken ger, han får leken tåla. Det är egentligen namnen Posse, Tornerhjelm, Schwerin, Beckfriis (far och son) samt Trolle, som räknas till dä majorum gentium. Några andra, som följa med, behöfva vi nu icke att räkna. Grefve Arvid Fredriksson Posse, statsutskottets ordförande vid innevarande riksdag, gäller för en stor financier, som dock af sina vänner och fiender anses hvarken särdeles grundlig eller särdeles laggrann i valet af medel. I det sednare fallet lära skånska hypotheksföreningens protokoller kunna lemna åtskilliga vittnesbörd, och allmänheten minnes ännu en för icke längesedan afgjord process mellan den gamla och nya hypotheksförenings-direktionen, den förra representerad af kammarherren Trolle och den sednarc af grefve Posse — en process, som stod på gränsen af skandalen. Grundligheten hindras grefve Posse att förvärfva af-sin ärelystna åhäga att, som ett hvardagsuttryck heter, gapa öfver allting. Det är för öfrigt en djerf, despotisk och ärelysten karakter, med fyndighet och talent i debatten, men hvars inflytande i det