Dagens Nyheter – 25 november 1865, sida 1

slöt han att först tillfredsställa sin hunger och törst. Sedan detta var gjordt, sade han: — Ni ser, min herre, att jag icke krusar utan gör skäl för mig. Jag är blott rädd för att jag stör er i era hyardagliga vanor. — Visst icke. Det stod ju i mitt fria val att mottaga er eller icke. — Jag hoppas åtminstone, att ni ej vägrar fylla detta glas och dricka med mig. — Jag dricker icke någons välgångsskål. — Förlåt, återtog Fredrik, jag hade glömt att ni inte har eller inte vill ha någon vän. Jag var alltför inbillsk, som kunde tro att ni efter en så kort sammanvaro med mig skulle för min skull afvika från grundsatser, som tycka vara så fasta, och som tvifvelsutan hos er äro en följd af en bitter erfarenhet af lifvet. — Var uppriktig, sade dArgele. Ni önskar få mig att tala; ni vill veta, hvarför jag flyr verlden och lefver som en enstöring. — Jag vill icke neka till det, eftersom ni gissat mina tankar. Jag hoppas ni ej finner mig alltför oförsynt, min herre. Jag öfverdrifver måhända det besynnerliga i vårt sammanträffande, men hittills har mitt lif varit så lugnt, så enformigt, den ena dngen så fullkomligt lik den andra, att den minsta och naturligaste händelse förefaller mig nära nog som ett äfventyr. Jag är tjugutre år gammal och nästan frestad att tro, det ni redan vid min ålder genomgått svåra pröfningar. — Nej, svarade dArgele; Hyarför tror ni det?