Dagens Nyheter – 14 november 1865, sida 1

dödsbädd trodde sig de unge männen redan vara i antechambren till konseljrummet; under ministeren Gimnther arbetade de att komma på tröskeln; och när ändock dörren blef igenslagen lemnade de en bit af näsan qvar — och den springa de nu efter! Triumviratet heter Lagerbjelke—Sparre—Bildt. Hvilken är hufvudet, hvilken är den högra handen, hvilken är den venstra? Aro alla tre blott händer åt det Henmning-Hamiltonskt aristokratiska hufvudet? Alla dessa fyra — om än ett par af dem mindre uppenbart — utgöra kärnpunkten i adelns motstånd. Kring dem samla sig män, hvilka af dem vänta bördsrättens direkta eller indirekta försvarande, kring dem skocka sig välmenta tromän som föreställa sig att dermed göra konungamakten — om än icke konungen — en tjenst, kring dem krypa och flyga ungdomar och nykomlingar som smickras af utskottsoch listlöpareförtroenden eller smeka sig med hoppet om framtida reelare fördelar. Det är en välkänd fysisk erfarenhet, att när man fäster blicken på ett föremål högt öfver sig och vänder hufvudet oupphörligt efter detta, så blir man slutligen yr och ser ej klart. Det finns botemedel för denna yrsel. Det gifves medel att göra hufvudet åter klart och blicken redig. Avtagande att junkerpartiets chefer begagna dessa medel, skola vi framlägga hvad de derefter — när deras syn icke längre är förvillad — måste se. De måste se huru det skulle gå att regera Sverige med cn minister, i hvilken presiderar grefve Gustaf Lagerbjelke såsom justitieminister, friherre Gillis Bildt såsom utrikesminister, öfverste Iosensvärd såsom chef för landtförsvarsdepartementet, grefve Eric Sparre såsom civilminister, grefve Arvid Posse såsom finansminister och grefve Henning Hamilton sufflerande dem alla från den blygsamma platsen af konsultativt statsråd. Hos borgareoch bondestånden möta de hvarken förtroende eller tillgifvenhet. Intetdera nöjer sig med nägra mindre frisimnade reformer, än dem som den nuvarande ministeren velat finna sig i, och några mera MWberala skulle åt de två öfriga stånden ej kunna bjudas. Utan förtroende: inga pengar! En minister De GeerGripenstedt med en ny representation kan erhälla förökning af första hufvudtiteln, och erhälla den på sådant sätt, att den kan mottagas. En minister Lagerbjelke—Sparre-—-Bildt riskerar snarare att få se den nedsatt. En minister De Geer — Gripenstedt kan åtminstone våga föreslå 7 millioners förökning i budgeten på ett är, utan att blifva sönderrifven. En minister Sparre—Lagerbjelke får icke ett öre utöfver gällande budget, annat än när lottsedeln i förstärkta statsutskottet faller till dess förmån. Och den skall aldrig drista sig att begära ens hälften af de 7 millionerna. Utan några nya och bättre idcer eller större talanger att bringa in i styrelsen af landet, visar det sig oförtöfvadt att den nya ministeren sitter der utan inre berättigande, utan yttre anledning, blott och bart på sin egen ärelystnads tomma grund, för hvars tillfredsställande den offrat det sista tillfället för adeln sjelf att aftåga på drägliga vilkor. Hvad följer derefter? Folket, med ökadt lif och kraft i följd af segern öfver en ambitionsminister, nöjer sig icke längre med ett tvåkammarsystem och en 80,000-riksdaler-census. Vi se redan i det förflutna huru anspråken vuxit med hvarje gång som adeln förkastat ett representationsförslag. 1840 års graderade skala, RSKR