Dagens Nyheter – 10 november 1865, sida 1

rala ideerna förstärkning. Genom sina anspråk på att regeringen skall, sedan debetsedeln blifvit betald, uträtta åt dem alla offentliga värf, understödja de den opposition, som i den mocnarkiska principens namn fordrar ett starkt kungligt husbondevälde, i stället för en matericlt stark regeringsmakt, och som anser en lifligare vexelverkan, ett kraftigare samarbete emellan konung och folk af vådlig beskaffenhet. Den religiösa reaktionen, som sätter den nyare tidens anspråk på personlig frihet och personlig rätt såsom yttringar af den egoistiska principen, hvilka böra genom statsmakten hämmas, vinner den egoistiska maklighetens sympathier, för hvilka friheten ofta framstår såsom en dem i deras vegetativa ro störande rumormästare. Framhällande skandalpressens vådor och demagogernas arga list, begär man bojor på pressen, som besvära den goda lika mycket som den däliga, och vallagar, som garantera dem och deras klasser öfvervigt vid utdelande af medborgerliga förtroendeuppdrag. — Att motarbeta skandalpressens vådliga följder genom vederläggning af osanna beskyllningar och upplysningar öfver skeft framställda fakta; och att genom medborgerlig verksamhet vinna folkets förtroende och så motstå de demagogiska rörelser, hvilkas framgång hvilar på den makliga cgoismens intresselöshet, anser man antingen för besvärligt eller under sin värdighet. Ståndsoch klassförhållanden hafva här äfven bundsförvandter. Vällefnaden och den förfinade njutningen begränsa sitt umgänge och sin beröring med andra menniskor till sådana, som ej vålla dem något zesthetiskt obehag, och uppdrager således en yttre klass-skillnad emellan sig och andra menniskor. Det går väl för sig att sällskapa med en i moraliskt afseende föraktlig person, blott han eger yttre snitt och maner comme il faut, men att i sällskap med en man i förskinn eller bondtröja deltaga i ett vigtigt medborgerligt val, är oskönt. Det är denna opposition eller vis inertia i samhället, som trots sitt stillsamma utseende och sina höfviska later är med sina anspråk på att i första hand få njuta samhällets fördelar, egnad att understödja och framkalla pöbelvälde. Genom sim blaserade orkeslöshet och intresselöshet för allt hvad som ej tillhör den dagliga villefnaden, låter den demagogiska pressen fritt råda och utöfva sitt inflytande på det allmänna tänkesättet och den demagogiska herrsklystnaden bemäktiga sig de medborgerliga förtroendeplatserna, medan å andra sidan dess anhängare genom sin maklighetsteori och det sätt, hvarpå de tillämpa den, betraktas af denisvett och möda sig ansträngande arbetaren såsom samhällets tärande medlemmar, mot hvilka hopen känner och känt sig manad att på sätt Geijer yttrat, kasta bort sitt lif i uppror, vore det ock blott för att emot dem betyga sitt förakt. Det är nödvändigheten att hämma detta maklighetens förderfliga inflytande, som anbefaller den föreslagna reformens antagande. Det är de uppenbarelser af maklighetens egoism, hvilka framträdt i privilegierade klassers anspråk på rätt att utan förpligtelse till offentlig verksamhet draga fördel af förutgående ståndseller slägtgenerationers genom offentliga förtjenster förvärfvade företräden, som framkallat yrkande af representationsreform. Det är till skydd emot denna maklighetens teori och det pöbelvälde, den har i släptåg, som det nu afgifna representationsförslaget uppställt fordrmf af medborgerlig verksamhet och medborgerligt förtroende såsom vilkor för deltagande i statens allmänna angelägenheters hand