mig sjelf att bestämma min betalning. Men jag fann mig tillfredsställd af ett så ärofullt resultat och ville ej mottaga mera än hvad jag sjelf bekostat. Och likväl, huru stor vedergällningen än blifvit, hade den ej kurmat ersätta mig hvad detta företag öfver mina krafter sedermera kostade mig! År 1849 bad mig instruktionsdomaren vid Secine-tribunalet, mr B..., undersöka etthundradefemtio kortlekar, som blifvit tagna i förvar hos en man, hvars antecedentia ej voro på långt när så rena som hans kortlekar. Korten voro i sjelfva verket helt hvita, hvilken omständighet dittills vilseledt de noggrannaste undersökningar. Det var omöjligt för det mest öfvade öga att på dem upptäcka den minsta förändring, det obetydligaste märke, och de tycktes besitta alla egenskaper hos spelkort af bästa slag. Jag åtog mig denna undersökning, hvarvid jag hoppades upptäcka spetsfundigheter, så mycket finare som de voro väl dolda. Först sent om qvällarne kunde jag egna mig ät detta arbete. Hvarje afton, innan jag gick till sängs, slog jag mig ned vid en förträfflig lampa, och stadnade der tills sömnen eller modstulenheten öfverväldigade mig. På detta sätt tillbragte jag omkring femton dagar, dels med mina egna ögon, dels med ett godt mikroskop pröfvande ämnet, formen och de omärkliga nyancerna hos hvartenda kort i de hundrafemtio lekarne. Men jag upptäckte ingenting och trött på försöket, höll jag på att omfatta mina föregångares åsigt.