Dagens Nyheter – 10 november 1865, sida 1

af det närve än den i några större städers gränder befintliga, som cgna eller andras laster alstrat och afskiljt från de idoga och verksamma samhällsmedlemmarne, tala om pöbelvälde derföre, att man utsträcker den aktiva medborgarerätten på föreslaget sätt, är att mana fram spöken på ljusa dagen. Pöbelvälde kan ej komma till oss på mera, än en väg, hvilken leder våra betraktelser till ett fjerde slag af opposition, den egoistiska malliyhetens och njutningslystnadens, en opposition, som ej saknar anhängare i bildningens eget läger och samlar under sin fana medborgare af alla klasser. — Betraktande hvilan efter väl förrättadt jordiskt förvärf såsom menniskans mål och sin rättighet, anse de sig, efter att genom lega friköpt sig från krigstjenstskyldigheten, och genom ordentlig betalning hvarje år utgjort sina utskylder till krona, kommun och presterskap, hafva uppfyllt alla sina medborgerliga pligter och derpå vara berättigade att på samhället och styrelsen kasta alla sina bekymmer. Att lefva makligt 1 och endast för det närvarande, är deras traktan. Framtiden har antingen ingen betydelse för dem, apres nous le deluge, eller ock såsom en hjelpare, på hvilken man eger genom ökad skuldsättning draga vexel för omkostnaderna för det närvarandes njutning. Denna oppositions grundsats är cen afvaktande och temporiserande politik så väl i de yttre, som i de inre förhållandena. Hvarje raskt steg, om ock aldrig så nödvändigt och betryggadt, har alltid det felet, att ej öfverensstämma med maklighetens säfliga rörelser, och bör derföre undvikas. Om framtiden visar sig mulen, hoppas man likt Christian VIII i afseende på DanskSlesvigska frågan, att nog håller sig den närvarande ställningen i vår tid. Hvarföre bråka med reformer, när vi för vår del ej hafva ondt rande? Om de närvarande förhållandena mgifva farhågor för landets frihet och sjelfständighet, bör man iändock på det hela ej bekymra sig deröfver. Man tröstar sig fatalistiskt: Hvad som sker, är nödvändigt och tillika det bästa. Ingenting värre kan ju hända, än det, som sker vid hvarje thronombyte inom regentdynastieon; det blir blott en annan person, som mottager de vanliga utskylderna. Försvar, själavård och rättvisa administreras i sin vanliga gäng. På det hela taget kan det ju blifva bäst att så godt först, som sist assimilera sig med ett större rike och sålunda förvandlas från medborgare 1 en torparstat till medlem af en stormakt. Inför denna uppfattning är hvarje slag af styrelsesätt lika godt, blott man sjelf får behålla sina yttre fördelar. — Hvarje tanke på förändriug af det bestående är motbjudande, i syunerhet om dermed förknippas ökade skyldigheter, ökadt allmänt intresse, ökad medborgerlig verksamhe t och ökadt ansvar för den riktning, samhällsutvecklingen kommer att taga. Förändringen blir då bråksam och besvärlig för dem och i och med detsamma samhällsvådlig. Men skall någon förändring cga rum, föresväfvar dem despotismen, som är fiende till hvarje annan offentlig verksamhet, än sin egen, och derföre ej täl någon fri medborgerlig verksamhet, och som genom munlås för yttrandefriheten nedtystar alla anspråk och allt sorl, såsom cen angenämare och stillsammare tillflykt, än ett samhällsskick, der ej nägra privilegierade drönare tälas, utan hvarest fordras och påräknas af alla samhällsmedlemmar medborgerlig samverkan och uppoffringar i lika förhållande för fäderneslandets och medborgares vil. I dessa maklighetens och vällefnadens män erhålla de tre slagen at reaktion emot de libe