parera den, och blef då invigd i hemligheten af matsmältningen. Till min stora förundran såg jag att den store mästaren begagnat sig af ett knep, som jag icke skulle föraktat i. en — taskspelarkonst. Matsmältningen, detta automatens misterstycke, så skyndsamt omtaladt i Memoiren, var ingenting annat än ett bedrägeri, en tiktig anka. Bestämdt var Vaucanson min mästare cj blott i mekaniken, utan jag måste äfven böja mitt hufvud inför hans snille såsom taskspelare. Se här den enkla förklaringen af denna intressanta verksamhet: Man höll framför djuret en skål, innehållande korn uppblött i vatten. Näbbens rörelser sönderdelade födan och underlättade dess införande i ett rör, placeradt under nedre delen af ankans näbb. Vattnet och kornet säålunda indragna, föllo i en låda under automatens mage, hvilken låda uttömde sig vid hvar tredje eller fjerde förevisning. Uttömningen var en på förhand anordnad sak; ett slags gröt, sammansatt af grönfärgadt bröd-inkråm utstöttes af en pumpmachin, upptogs omsorgsfullt på en silfvertallrick såsom en produkt af artificiel matsmältning, och gick derefter ur hand i hand under allmän förvåning, medan den fyndige konstmakaren skrattade åt publikens lättrogenhet. Detta konstverk, långt ifrån att minska den höga tanke jag hyst om Vaucanson, ingaf mig tvertom cn fördubblad beundran för hans slughet och skicklighet. Läsaren väntar troligen några biografiska notiser om denne ryktbare man; och jag ämnar verkligen meddela några dylika.