Dagens Nyheter – 2 november 1865, sida 1

— Nej, sade han, jag kan ej besluta mig att slå en qvinna. — Nä bort den tanken, hr markis, ätertog jag 1 det jag uppsteg från bordet, jag begär ej mer än tio minuter för att äter infinna mig klädd i enlighet med min nya rol. I ett angränsande rum befriade jag mig från klädning, underkjortlar och falbolaner, det fattades ingenting annat än rocken i den drägt jag behållit under min qvinnliga utstyrsel. Men en rock är icke oundgiänglig för att mottaga en örfil, och då jag alltså var i full stridsrustning, imträdde jag äter i salen. Under min frånvaro hade scenen helt och hållet förändrats. Vid min återkomst förekom det mig som jag försununat min entre, såsom det heter på teatern, då man kommer för sent in på scenen. Alla betraktade mig smäleende, och en af gisterna steg fram till mig. — Herr Antonio, sade han, min väns och edra sekundanter, hvilka vi exv officio utnämnt under er frånvaro, hafva rangerat affären; viha ej ansett passande att släss för förolämpningar som redan blifvit vedergällda. Gillar ni vårt beslut? Jag räckte min hand åt markisen, som mottog den med temligen sur min för att visa att han ännu hyste agg till mig för det bittra puts jag spelat honom. Denna upplösning tillfredsställde min hämndlystnad, och jag drog mig tillbaka. Men innan jag gick, svor hvar och en vid sin heder att iakttaga grannlagenhet, och qvimorna deltogo äfven deruti. Efter att ha tackat den gode Antonio för hans tillgifvenhet och lofordat hans själsnärvaro, tillade jag: