Dagens Nyheter – 1 november 1865, sida 2

SALEN ISA, Aa upp i mitt ansigte. Flera gånger var jag på väg att förråda mig, men min hämd var så nära, att jag åter nedtystade hetsiga dossa rörelser. Min afsigt var att utmana honom till duell på lif och död, då vi blifvit ensamme. Efter en knapp halftinma hade vi redan uppnätt målet för vår resa. Markisen bad mig stiga ur, och räckte mig artigt handen för att ledsaga mig in uti en liten, från andra menniskoboningar afsides belägen villa. Vi inträdde i en af ljus strålande salong, der nägra unga män och qvinnor väntade oss. Med trivmferande uppsyn presenterade mig markisen för sina vänner och deras sällskap, samt mottog deras lyckönskningar. Jag slog ned ögonen af fruktan att man der skulle läsa den yrede som brann inom mig, ty jag visste att denna förödmjukande hyllning varit afsedd för min syster, som säkert skulle dött af blygsel deröfver. Fem minuter sednare öppnade en betjent dörrarne och förkunnade att supen var serverad. — Till bords! mina vänner, ropade markisen, till bords! hvar och en tar den plats han tycker bäst om, tillade han och bjöd mig sin arm. Vi satte oss ned vid ett yppigt bord. Markisen passade sjelf upp på mig, ty för att lemna sina gäster större frihet, hade han aflägsnat sitt folk. Under någon tid afslog jag allt som blef mig tillbjudet. Men, ni vet, min hära Bdmund, naturen har sina fordringar, dem vi omöjligt kunna negligera. — Jag kände en glupande hunger, som ännu mer ökades vid åsynen af utsökta rätter: trots min vrede, må