Dagens Nyheter – 1 november 1865, sida 1

åters ällande. Då man öfverty gat sig om verkligheten af det utlofvade underverket, mottog Jag den gärd af loford en så lyckad tour förtjenade. Dagen derpå lät påfven tillställa mig en präktig snusdosa, prydd med diamanter, jemte tacksägelser för det nöje jag beredt honom. Ryktet om denna seance spred sig i Rom och mina representationer börjades ånyo med större framgång än någonsin. Måhända hoppades man att få se den ryktbara konsten med aden sönderslagna klockan,, som jag utfört i Vatikanen. Men huru slösande jag än var, dref jag dock icke dårskapen ända derhän, att hvarje afton bortkasta en summa af tolfhundra franes för en konst, hvilken dessutom aldrig kunnat förevisas under så gynnsamma omständigheter som hos den helige fadren. På den teater, der jag spelade, befann sig äfven en operatrupp, som uppskjutit sina representationer under den tid jag vistades i Rom. Direktören, med hvilken jag blifvit nära bekant, begagnade denna ledighet att låta sina artister inöfva en ny pjes, som man skulle uppföra då mina representationer upphörde. Detta gaf mig tillfälle att hvarje dag vara tillsammans med aktörerna. Dessa artister, vanligen så föga vänligt sinnade mot hvar och en, som från dem afvänder publikens uppmärksamhet, långt ifrån att vara afundsjuka öfver min framgång, visade mig tvärtom lika mycken vänskap som deltagande. Jag hade fattat en synnerlig välvilja för en af de yngsta bland dem; det var en tenor, en förträfflig yngling om aderton år, hvars fina,