Dagens Nyheter – 24 oktober 1865, sida 1

verket är så betydlig, som vi i vår kortsynt: sjelfviskbet föreställa oss den vara, och sedan oci framför allt deremot, att vi af den låta vår be: sinning, vårt lugn, och den aktning och tillgifvenhet vi äro äfven våra motståndare skyldige, förjagas. Härmed vill jag icke hafva sagdt, att vi ock skola låta vår värma, vår ifver, vårt oförtrutna sträfvande på den väg, som vi för oss efter noggrannt öfvervägande hafva utvalt, försvinna. Tvärtom. Den varme riksdagsmannen är gemenligen en god rikedagsman, då deremot den af hetta och ofördragsamhet hänförde lätt blifver den goda sak till förderf, för hvilken han måhända arbetar. Och såsom det för oss är godt alt arbeta med värma och oförtrutenhet, men utan ovänlighet mot personer, så är det ock godt att arbeta utan menniskofruktan och utan snålhet efter menniskopris. Att den förra alltid och i alla hänseenden är orätt, få vi icke säga. En viss menniskofruktan befinner siy i nära förvandtskap med den menniskoaktning, som vi måste anse vara vårt åliggande. Hafva vi intet undscepde för menniskor, ingen farhåga för deras förnärmande, så är det illa beskaffadt med aktningen för menniskorna. Ett trots mot menniskor och det menskliga blifver lätt ett trots mot Gud och det gudomliga. Med båda dessa slag af trots är vår tid icke alldeles obekant. Hvem kan deröfver glädja sig? Men lika litet är den menniskofruktan att värdera, som för menniskorna låter Gud fara, som blott afser menniskor och deras vilja, som låter örat vara öppet endast för de röster, de önskningar, de fordriugar, som dagen uttalar, men deremot tilltäpper örat för högre fordringar, för rättens bud, för en allmännare om ock något aflägsnare nyttas kraf. Och är denna menniskofruktan farlig, så ligger icke mindre farlighet i det undseende för tadel, i det fikande efter beröm, som också i våra dagar med mycken styrka låter förnimma sig. Man är temligen ense derom, att det högljudda och ilskna tadlet ofta är illa underrättadt och mycket obefogadt. Och dock rädes man för detsamma och gifver det derigenom styrka och fart, Lika ledes är man ense derom, att dagsberömmet ofta ymnigast tillfaller stor obetydlighet; men det oaktadt håller man dermed med stor förnöjelse till godo, jal man hungrar och törstar derefter. En sådan hunger och törst är icke nyttig för det arbete, man har sig förelagdt, och den verkar ej hos berömmets eller tadlets utdelare större verksamhet eller en mera samvetsgrann rättvisa. Det nu sagda gäller en hvar, som har att handlägga allmänna ärenden, och särskildt gäller det dem, som hafva att handlägga den nu Öppnade riksdagens äranden. För oss prester är ännu något att betänka. Icke utan anledning bekymrar det mängen att presten är mycket tillbakasatt af den närvararande tiden, att han för mången är en öfverflödig medlem af sambället, att man gerna der man kan, vill vara honom qvitt, att derföre också autalet af dem, som Öönska att tillhöra ståndet, alltjemt förminskas. I anledning häraf möter oss mången med den anmärkningen, att skulden till detta bekymmersamma förhållande är vår egen, att vi för litet rätta oss efter tidens kraf, att vi hafva för ringa andel i tidens bildning, som skall vara utomordentligt stor, och för litet låta oss regeras af tidens så kallade anda, som skall vara öfvermåttan förträfflig. Hvem vill förneka prestens delaktighet i det onda, hvaraf samhället lider? Hvem kan fritaga sig sjelf från skuld till detta onda? Denna skuld torde dock vil ligga i något annat än 1 brist på likställighet med den tid hvari vi lefva. En sådan likställighet lärdes oss icke af Honom, som vi bekänna för vår mästare. Då Han kallade våra föregångare och oss för jordens EEE NR MADRASS KR Sy ARS 60 ENE AES AR OH