Dagens Nyheter – 17 oktober 1865, sida 1

Härpå lärer allmänt svaras: valet af stycken, rollbesättningen deri, samt slutligen den urskilning som eger rum vid kostnaders nedläggande på en eller annan del af det som anses tillhöra en kunglig opera. I första rummet måste här stå, att välja sådana stycken som kunna påräkna en längre varaktighet af goda recetter. Det är hufvudsakligen i detta afseende som något ännu synes återstå att önska för framtiden. Kastar man blicken tillbaka och ser på erfarenheten, så visar det sig, att större operor, som vunnit en allmän ryktbarhet utomlands, om de också kostat betydligt i uppsättning (ehuru denna kostnad stundom kanske drifvits till öfverflöd) bibehållit sig vida längre, eller rättare sammanräknadt knnnat gifva långt flera rika recetter, än de mindre musikstyckena, naturligtvis med ett och annat undantag Ett talande exempel härpå har man i Robert af Normandie, som, när den först gafs, ingalunda upptogs nådigt af de klassiska musikdomarena, hvilka nära nog utdömde den, men likväl gifvits långt öfver hundra gånger, och under sista spelåret, ehuru redan så gammal, fick en ny fart och kunde gifvas tio gånger för nära fulla hus med en ny Alice. På samma sätt med Projeten, Hugenotterne, Friskytten, Trubaduren, Hernani och åtskilliga andra större operor. Mera vanskligt förekommer deremot att blott för tillfredsställande af en eller annan af de mera invigde musikälskarnes smak gifva sådana operor, som i utlandet icke haft någon större ryktbarhet. En tjenlig måttstock härutinnan torde kunna hemtas från det som har mesta framgång i Frankrike och Erland. Denna åsigt tyckes dock icke hb.. nnnit fullt inträde hos direktionen för den kungliga theatern härstädes. Hvad nytt har t. ex. den lyriska scenen haft att erbjuda i operaväg under förra spelåret? Om minnet icke bedrager, intet, om icke så skall kallas Beethovens Fidelio, som efter en mångårig hvila upptogs emedan mill Hebbe fanns att anlita för hufvudrollen, men som man oaktadt den herrliga musiken, i början knapt hoppades skola gå mer än ett par gånger, emedan denna opera icke erbjuder något lysande eller storartadt skådespel, och en del af personerne, nemligen statsfångarne, komma fram på scenen klädda nästan som fattighjon, så att det mäst räknas för en stor lycka och hedrande för publikens ästetiska smak samt till en del kan tillskrifvas recensenternag erkännande omdöme om m:ll Hebbes ypperliga utförande af Fidelios parti, ett af de svåraste som finnas i någon opera, att den likväl kunnat gå så många gånger, alltid för goda hus. HRienzi, den minst populäre af de s. k. framtidsoperorna, kan ej räknas, emedan den genast föll. Under innevarande speltermin har man ännu blott haft Hans Heiling af Marschner, ett arbete, visserligen af värde i musikaliskt hänseende genom flera vackra melodier, och med en grann dekorationsutstyrsel, men som dock icke varit serdeles eftersökt ens i Tyskland, och att döma af publikens emottagande första gången icke heller tyckes här blifva någon kassapjes. Ett af de vigtigaste vilkoren för operans framgång är dock dessutom, att för partiernas utförande använda de bästa förmågorna på rätta stället. Lyckligtvis eger kungliga theatern i detta hänseende tvänne sujetter af serdeles framstående talang. En god tenor med drama