Dagens Nyheter – 17 oktober 1865, sida 1

nes hjerta och henuts Gud, icka hade oivergifvit henne. Det var afton, Regnet föll i stora drop. par på vagnens metalltak och framkallade ett doft entonigt buller. Det rörliga huset, för hvilket inga dragare för tillfället voro spända, stod midt på en lägerplats, hvarå sju å åtta tält voro uppförda. Ett ibland dessa, det förnämsta, beboddes af bröderna Smith. Genom den lilla budoarens fönster hade Nannette utsigt öfver lägerstället, på hvilken två utposter höllo vakt, öfver en öppen skogsplats som begränsades af småskog, och åt norra sidan öfver en liten sjö som sträckte sig inåt skogen och som för hvarie dag steg allt högre till följd af dt uthållan: regnet. På södra sidan sluttade marken sakta uppi och bildade en kulle, på hvars topp sågs en frisk grönska, sow bjert afstack från de kringliggande sandfältens färg. På denva kulle reste sig tvenne jättelika gummiträd, hvilkas uttorkade stammar stodo der, likasom för att ange skogsslättens medelpunkt. Himlen, som var jemnmulen, hade i vester en rödaktig ansirykning, emedan solen gick ned bakom molnen. Anhita öppnade ögonen. Hennes blick mötte Nannettes, och det sorgsna uttryck som hvilade på hennes ansigte försvann för en minut. Nannette böjde sig ned och tryckte en kyss på hennes panna, — Mod! hviskade hon. Anhita rigtade sina blickar mot ett hörn af budoaren, och hennes min förändrades hastigt. — Han är ieke längre der, mumlade hon, och en blixt sköt fram ur hennes öga.