Dagens Nyheter – 17 oktober 1865, sida 1

niskor gå för, och det är det tutryck de vid första anblicken göra på honom. Innan Anhita änuu visste att hennes bön om hjelp hade blifvit hörd af Mornaix och hans vänner, innan hon anat att denna unga flicka af försynen var sänd till hennes bistånd, hade hon känt sig lugnad och tröstad. Blotta åsynen af Nannette och ljudet af hennes milda röst hade framkallat småleendet på hennes läppar. Men månader hade förflutit, sedan hon sista gången smålog. Hon hade icke brytt sig mycket om läkaren, som dock lofvat att snart göra henne frisk; ej heller hade hon fästat någon uppmärksamhet vid den österrikiske presten, hvilkens väsende och sätt skulle ha erinrat henne om vissa ledamöter al mexikanska presterskapet. Nannette var henne nog; hon hade hos henne funnit ett hjerta. Under några timmar skulle man ha kunnat tro henne fullt återställd till helsan, så mycket lif och hopp strålade ur hennes sköna ögon. Men en reaktion hatle inträffat; dagen efter Nannpettes ankomst, hade Anhita, medtagen af själsrörelsen, blifvit ännu svagare än förr och försjunkit i en slags dvala. Hon hade velat ha sin nya sällskapsdam beständigt hos sig; hennes kalla band hade förblifvit sluten mellan Nannettes båda; men hon hade hvarken kunnat tala eller ens förstå. Derföre visste hon ännu nästan ingenting af alit hvad Nannette bade att meddela henne, Vi sade nästan ingenting, iv --åunette hade hunnit säga henne, att hon kom 8 2 af hennes vänner, att dessa voro i Australicu, att man vakade öfver benne och att Mornaiv, hen