Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 1

ten och tvätta mina sär; derpa styrde Jag mina steg till Switharnes tält. Jag föredrog att för andra gången träffas af en bösskula framför den gränslösa hunger, hvaraf jag pinades. Jag hopvades väcka medlidande hos någon af deras folk samt genom honom få litet mat samt medel till att fly. Mitt försök medförde lyckligare resultater än jag tänkt mig. Smitharne hade nyss brutit upp och begifvit sig till en-annan lägerplats, daras sista eld brann ännu, och kring den lågo Jemningarne efter deras sista måltid. Der fanus mat för minst tre personer, så att jag kunde taga mig tre dagars hvila på något lämpligt ställe. Jag fann äfven ett sådant, ty de bland Smitharnes tjenare, som icke fått rum i tälten, hade lemnat efter sig ett skjul uppfördt af banksiabark i samma stil som infödingarnes kojor. Då jag begaf mig derifrån, var jag visserligen icke fullkomligt läkt, men hade dock tillräcklig styrka att dagligen tillryggalägga tre a fyra franska mil. Der i trakten går allting framåt med jätte. steg, skall jag säga. Man kan vara säker på att dessa områden, som bära namn hvilka tillhöra alla Europas nationer, inom ett par år skola vara lika mycket bebyggda som Yarraflodens stränder, Annu äro dock nybyggena temligen sällsynta, isynnerhet när man kommer något längre bort från Goulbourn, och under tre dagar mötte jag icke en mensklig varelse på vägen. Det enda jag hade att äta under dessa tre dagar var de vilda frukter, jag plockade; och vilda frukter äro rara i Australien. Närjag gjorde halt på aftonen den tredje dagen, var jag bragt till er ännu bedröfligare ytterlighet, än då jag krupi upp ur guldgropen; jag hade nu ingen upptänd