Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 1

subjektivisten Paulus predika sin mot deras stridande tolkning af Jesu lära, endast han lofvade gifva till de fattige, hvilket ock Paulus gjorde, rande ett uttryck af Jesus: gifva är bättre än taga, hvilket jag här skulle vilja omskrifva till: det är bättre att gifva den fattiga en skärf, än att taga tionde). Kärleken är alltså den första grundpelaren i det nya samundet: den personliga frihetens rätt är den andra. Det sextonde seklets reformation befriade från hicrarkiens auktoritter, men endast för att så mycket mer obetingadt böja sig under den Heliga Skrifts auktoritet. Härmed åstadkoms således icke full personlig frihet i detta ords moderna betydelse. Nu får man icke mer bindas af någonting annat än sitt eget förnutt och den sedliga kraft, som skall finnas inom hvarje menniska. Så snart man icke störer andras lugn eller uppenbart ingriper i deras religiösa frihet, så må hvar och en tro hvad hvad han behagar, använda sina krafter i den af Hönom sjelf utstakade riktningen och sköta sina andliga angelägenheter efter eget godtfinnande Störer han icke den yttre ordningen, får ingen christlig samfundsordning uppställas såsom en makt öfver honom. Man har rättighet att förderfva sig sjelf, blott man icke förderfyar andra (det är åter en falsk beskyllning mot rationalismen, som tvärtom just fordrar höjandet af menN:o och för öfrigt ställa rationalisterna ännu i dag Jesu lära och lefnad som en norm för menniskorna, och den är väl icke sjelfförderfvande). På dessa vägar skall menskligheten gå framåt till dygd och lycksalighet. Derigenom skall den bilda ett storartadt helt, der alla skola sträfva till samma mål och alla befrämja eget och andras bästa. Så afmålar han den fr.mtidskyrka, mot hvilken otroshärd förf. uppmanar stiftets prester att draga i härnad! I sanning, en prest, som skapade ett litet komiskt intermezzo häromdagen, hade onekligen rätt, då han i sin förtjusnings-yra sade: En sådan bok kan icke hvem som helst skrifva. Flera biträdde förf:s åsigter, bl. a äfven biskopen sjelf, som fann angreppen mot otron alldeles befogade, naturligt.is på grund af den christliga kärleken och af nitälskan för Josefs skada. Men en och annan stämma hördes, som uttalade varningsord mot den exklusiva tendens, som brochyren förrådde. Konsistoriipotarien Lindhult beklagade i ett vackert anförande denna, uttalade ett pris öfver de kyrkans män och andra, som vilja försvara och kringgärda den från våra fäder nedärfda tron, men inlade äfven sitt intyg af aktning för dem, som, ledda af forskningsoch verkligt religiöst behof, arbeta i en annan riktning, men mot samma mål: sanningens seger: En pastor Glasel! anmärkte, attförf i sin bok icke omnämnt en tredje fiende, som kyrkan har, nemligen de den falska trons män, som sätta templet i stället för Gud, det yttre dogmsystemet i st. f. christendomens inre väsende, dess torra formler för christendomens anda, dess torra bokstäfver i st. f. andens lif. Mötets andliga medlemmar skrufvade, illa till mods, på sig under denna välförtjenta påminnelse; men talaren framställde med ren och klav stämma öppet och oförfäradt sina satser, och jag kan försäkra eder, att hade de närvarande icke-presterliga åhörarne fått rösta om hvilken som var farligaste fienden till kyrkan, skulle de nästan enstämmigt röstat på den, som Glasell angaf. I dag har mötet fattat ett famöst beslut, som bäst visar, hvilken anda af inskränkthet, som i grunden hvilar öfver det. Det har nemligen resolverat att skola ingå till K. M:t med en skrift, hvari mötets majoritet skall uttala sitt djupa beklagande af skarpskyttekärernas ewercisöfningar på söndagurne. I detta sitt beklagande skola de naturligtvis icke citera Pauli i detta fall anmärkningsvärda ord: så låter nu ingen göra eder samvet öfver mat, eller dryck, eller öfver bestämda helgedagar, eiler nymånader. eller sabbater; hvilket är skuggan af det som tillkominunde UR OA NARE AN SIR PE RIE TER NT KITE IRAN SNR