Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 1

brasa att varma mig vid, iuygca qvarglömd mat att äta, intet skjul att sofva under. Jag lade mig ned vid foten af ett träd, ty jag var alltför svag att klifva upp deruti, och tillslöt ögonen. Hoppet, som aldrig öfverger menniskan i nöden, var det enda som i någon mon förmildrade det fasans fulla i min belägenhet. Det fins drömmar, som envist återkomma Natten hade gått till ända. Min kropp och själ förblefvo försänkta i en djup dvala. Jag tyckte mig dock höra ekot af en sång på afstånd. Ni ana nog hvad det var för eu sång? Jag skulle väl egna min sista tanke åt Nannette. Det var min tro att jag skulle dö vid foten af detta träd; jag bade på sätt och vis beredt mig derpå, och jag sade till mig sjelf : jag skal! icke mera se dagen. Sången ljöd i mina öron, och jag fann detta förhållande mycket naturligt, men jag trodde icke att tonerna voro verkliga. Enligt min öfvertygelse var det icke en menniskoröst som sjöng denna visa, utan en röst inom mig sjeli. Som jag trodde, befann jag mi; ensam midt uti ödemarken. Sången var blott en inbillning. Men jag såg så tydligt tvärsigenom de tillslutna ögonlocken min Henriettes ljufva småleende. Hon var bestämdt bredvid mig. Hon måste vara der. Dyrkade flicka! i detta ögonblick kanske bad hon för mig? Men det var en besynnerlig omständighet som upptog mina tankar, oaktadt den dvala hvari jag var försjunken. Jag borde väl höra Naonons visa sjungas af Nannons egen röst. Och dock var det en karlröst jag hörde: