Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 1

FESTER VR VE PPS LE SEN HÖ EN ARSA ATTANS DUR mer och hela lärosystemet af christendomen, såsom det i religiöst hänseende enda faktiskt giltiga, såsom det objektiva. Mot kyrkan ha uppträdt tvänne farliga fiender: otron (nyrationalismen) och sekterismen, hvilka båda gentemot kyrkan, såsom det objektiva, betecknas som subjektivistiska riktningar, som subjektivism., Korteligen: kyrkan är det enda faktiskt giltiga; otron och sekterismen äro blotta hugskott, kanske individuella nycker — de böra derföre af alla krafter motarbetas. För författaren betyder det naturligtvis intet, att Jesus sjelf utdömde den formalistiska kyrkans hvitmenade vägg, det objektiva dogmsystemet, och predikade ett återvändande från att låta religionen vara ett utom menniskan till något 2 henne, efter hand hennes eget inre väsen Han förgäter äfven, att Luther, vår egen kyrkas fader, som dock helt säkert icke drömde om sådana anfall mot den subjektiva religionen som dem prosten Lindskog gjort under hans namns egid, just uppträdde emot den romerska kyrkans objektivism för attpredika subjektivismen och gifve densamma dess rätt. Liksom under en känsla af frossa gör förf. dock det vigtiga medgifvandet, att alla tecken synas häntyda derpå, att Lutherska kyrkan med stora steg går sin undergång till mötes, ehuru vi derför icke få förtvifla om sanningens slutliga seger. Det torde tillåtas mig fråga: hvarför går lutherska kyrkan sin undergång till mötes, om icke derför att hon fastnat i en förstelnande objektivism, som ej längre är en sanning och derföre skall i sin ordning falla för den renande ström, som åter flyttar religionen 4 oss, efter att kyrkan hållit den för eller utom oss? Förf. har uttalat en hård dödsdom öfver lutherska kyrkan, det låter som en syndabekännelse. Förf skildrar på följande sätt, som skall vara blandadt med ironi, den kyrka (obs. att han icke kan frigöra sig från tanken på just en sådan), som ötroshjeltarne vilja resa i den fallna lutherska kyrkans grus: Den törsta bestämningen i framtidens kyrka är, att all kyrklig splittring skall försvinna (det är ju en akt ningsvärd tanke!; Det betyder i sanning icke mycket, om man är katholik, protestant, baptist eller mörmon. Det blir alldeles solklart, att man kan vara lika god eller lika dålig, huru man tägker om den ena eller anP dra christliga dogmen. Två menmiskor klipna icke tänka Jika i allt. Hvad rör oss deras olika uppfattning af några gamla teologiska lärosatser? Splittringen i detta hänseende skall försvinna, icke på det sätt, att man i hvarje 1all blir enig om det, som är gudomlig sanning, och ödmjukt böjer sig derunder, — ett sådant mål är omöjligt att uppnå, — utan så, att man blir likgiltig derför, ställer sig på afstånd derifrån, höjer sig deröfver. Man har förtvitlat. om sanningen eller menskligheten (det är ju en rask konklusion, som dock lider af det felet, att den saknar sanning, ty om jag förstår rationalismen i Sverige rätt, utmärker den sig just för sin starka förtröstan på menskligheten, sin brinnande kärlek till sanningen) Men på samma gång man förtviflat om sanningen och gifvit den till spillo (sic!) vill man derjemte införa en ny grundval för det nya samfundet. Det skall utgå ifrån Christus såsom den personifierade kärleken. Kärleken skall vara dess ena grundpelare (är det ochristligt? borde icke den ortodoxa ha samma grnndpelare?) Detta blir den först och främst (sic!) derigenom, att man blir i fullaste mening fördragsam emot olika tänkande. Msn skall icke mer störa någon i hans religiösa tro (eja! vore vi der!) Denna skall vara ett fridlyst område, Här skall man vara på neutral mark; här skall man icke försöka att tvinga någons samvete. Vidare skall man ådagalägga en verksam menniskokärlek med afseende på lifvets yttre förhållanden (hvarför endast yttre? vilja icke rationalisterna äfven utöfva kärlek mot de inre, då de ifrigt vinnlägga sig om förståndets odling och Gudsbegreppets höjande i individens föreställning? Man skall vinnlägga sig derom, att de fattigas och nödlidandes ställning på jorden blir så kraftigt som möjligt betryggad (är det orätt, då hade ju den första cehristna kyrkans pelare, Johannis, Jacob, Herrans broder etc., orätt, då av tilläto den förste christne kättaren och