Dagens Nyheter – 3 oktober 1865, sida 1

spåren som leda iträu floden wil grasvallen under de uttorkade gummiträden. — Ab! utropade Miguel, om jag varitder, skulle jag ha lagt hvartenda sandkorn i ordning på sin plats, jag skulle ha utplånat hvartenda fotsteg, jag skulle ha trampat ut gräsvallen så bra, att ej ens ett rödskinn kunnat se att en menniskofot trampat den. Slutligen om det hade behöfts, skulle jag ha tillbragt tre nätter med att för öppningen förfärdiga en propp, som skulle gäckat hvarje öga. Men herr de Lavaur, som är en lärd man, kunde naturligtvis icke komma på en sådan tanke. — På min ära, min bäste Miguel, svarade Roger, herr de Lavaur firade just ingen glädjefest vid det der tillfället. Han skulle gerna ha bortgifvit sin hatt, fylld med guldsand, och det många gåuger, för att i närheten ha haft ett sjukhus eller åtminstone ett apotek. Det rossJade i hans bröst, vid minsta rörelse sved det till i hans axel, så att han var färdig att skrika, och oaktadt de studier, han gjort från sitt åttonde till sitt tjugonde år, var han icke i stånd att förskaffa sig ens fyra kottletter, ehuru han hade det mest trängande behof af dem, Icke desto mindre gjorde han sitt bästa Han kastade en mängd torra qvistar öfver hålet, tände eld på det minsta bland de torra gummiträden och lät det falla tvärs öfver gropen . . . — Inte illa gjordt! förklarade Grelot. Malgaches ansigte uppklarnade. — Den der filuren, sade Mornaix, skulle ha kuouat bli en riktig vilde, om ban fått uppfostran. — Detta var allt. Jag förmådde icke mera, Jag gick ned till floden, för att dricka litet vat