Dagens Nyheter – 9 september 1865, sida 1

Filantropien och modet. (Från vår korrespondent ) Göteborg den 4 September. Tout chavge, la raison change anssi de möthode Ecrits, habillements, syståme, tout est de mode. Det låg någonting så tilldragande, jig vågar nistan säga stort och höjande itanken, att de rika eller åtminstone burgna qQvinnorna skulle på sin lott taga det afundsvärda uppdraget att hjelpa de fattiga. Männen skulle sträfva i sina hvardagliga sysselsättningar, men damerna skulle utbyta sitt hittills följda mod, att göra ingenting, mot det att göra visiter i armodets boningar, torka hdandets tår, der den skulle bränna på kinden, skaffa värme, der kölden rådde, föda och läkemedel der bristen och sjukligheten slogo med gissel sina offer. Det är bättre att gifva än att taga, säger aposteln, och säkert är att det hos hjertan, som ännu ej förqväfts ut egolsmens slagg, kännes ljufvare. Huru förändradt skulle ej den högre societens lif bli! Mannen eller fadren skulle, då han återkommer hem från sitt kontor, ell:r embetsverk, eller fabrik etc. finna sin maka eller sina döttrar strålande af glädje och med de rosor på kinderna, eom en låvg och hastig gång bland kojorna i stadens ända framkallat. Han skulle slippa att se detta sömniga, gäspande uttryck i ansigtena, hvilket så ofta kommit honom att söka bli bortbjuden på middag, för att slippa ha tråkigt hemma. Han skulle få höra andra taflor ur lifvet, än dem som hvilade på en tom, om än aldrig så pointerad sqvalierkonversation om historiettes scandaleuses, om huru illa de makarne lefva, eller huru den frun slår på stort. Han skulle i sällskapskretsarne se en helt annan anda inträda, än den som hittills så ofta drifvit honom från damernas krets till priffen , eller punschbålen. Samtalsämnuet skulle längre röra sig omkring fruarnes tadel öfver pigorna och nedkallandet af ett: Gud hbjelpe den, som skall ha med pigor att göra! eller utgöras af ett litet sqvallrande förtal öfver nästan, sådant Sheridan med mästarchand tecknat det i Tadelskolan. Nej, damernas horisont skulle i följd af deras ingripande i det reala hfvet äfven bli vidare och deras uppmärksamhet riktas på en verld, som ligger utom det salongskloster, om jug får begagna denua antithes, inom hvilket de hittills varit stängda. Min herre! var ej detta en framtidsbild, som måste tilltala hvarje man och isynnerhet hänföra hvarje filantrop. En hittills så föga gagnande och nyttig samhällsmedlem : den rika qvinnan — skulle nu äfven påtuga sig sitt värf inom samfundslifvets myrstack! Hon skulle taga om hand den ege ntliga och svårasto delen af fattigvården: särskiljaudet af der verklig nöd finnes eller der den cv) finnes. Det skulle bli en stor läittuad för hvarje samhälie och på samma gång cn ofawtlig vinst för landet, som härigcvom kundv tå sina verkande lemmars antal i ej ringa mån tillökadt. Våra manufakturhanudlare kunde redan börja förtvitla; ty de rika damerna hado nu anvat att göra än att rifva upp och ned i deras hyllor och taga protver. — Man skulle få se eleganta ekipager korsa hvaraudra i de ruskiga trakter, dit armodets barn trängas ut, i stället för att bilda quvuce utanför den slösande lyxens bazar. Som sagdt, tanken var stor och vacker, och det var derföre ej heller underligt att den lifligt uppfattades af säväl miin som qvinnor.