Dagens Nyheter – 7 september 1865, sida 1

lande till insatsen, som lifränteoch kapitalförsäkringsanstaltens vinst i proportion af insatsens belopp. En sådan anstalt är att anse som ctt stort bolag, hvari delegarne, d. v. s. alla insättarna, åtnjuta enahanda fördelar, och hvari ingen favoriseras på den andres bekostnad, då utbetalningarna till delegarne stegras i mån af: anstaltens förbättrade ekonomiska ställning och öfverhufvudtaget bli så höga, som dennas trygghet medgifver. I detta afseende eger denna anstalt äfven företräde framför sparbanken, enär den enskilte insättarens intresse deri ej är bättre iakttaget, än alt inrättningen skördar sin enskilta vinst på rörelsen, under det att han får åtnöja sig med den bestämda räntan på de insatta medlen. I våra dagar, då sorgliga erfarenheter gång efter annan visa, huru riskabelt det är för den mindre bemedlade att placera sina penningar utan tillräcklig säkerhet hos enskilta personer, i våra dagar då hus, som ansetts nästan bergfasta, helt plötsligt störtats och begruft i sitt fall så många smärre kapitalisters välstånd och ruinerat talrika familjer i de mindre bemedlade klasserna, är en sådan inrättning som lifränteoch kapitalförsäkringsanstalten af dubbel betydelse. På samma gång den tillfredsställer alla billiga anspråk på kapitalets tillväxt, erbjuder den erforderliga garantier för dess utbekommande. De bestämmelser i reglementet för lifränteoch kapitalförsäkringsanstalterna, som afse anstaltens ekonomiska betryggande och säkerheten för de deri insatta medlen, äro af den natur att de undanrödja alla tvifvel om densammas soliditet. Då så förhåller sig, kunna vi ej aunat än af allt hjerta välkomna dessa inrättningar och tillöneka dem en vidsträckt verksamhet inom de råmärken, som för desamma utstakats. Väl vore, om de förmådde verka som en väckelse på de mindre förmögna samhällsklasserna inom landet, och om de tillfällen att på det fördelaktigaste och säkraste sätt tillgodogöra sig det öfverskott af inkomsterna, som en välberäknad sparsamhet möjliggör, blefve allmänt begagnade! Då man ser den tanklöshet och det tadelvärda lättsinne, hvarmed ett stort antal menniskor under de år, då de kuuna påräkna de största inkomsterna, lefva för dagen, eller som om hvar dag vore den sista, utan att låta föreställningen om den dystra framtid, som de gå tillmötes, hejda sig på den slöseriets väg, de inslagit, kan man ej annat än önska, att en revolution i den rådande uppfattningen af privatekonomiens väsende måtte inträda. Hurn lyckligt vore det ej om samhällets medlemmar under sin verksammare ålder läte praktbegäret och njutningslystnaden modifieras af den för hvarje menniska så hedrando hågen att förvärfva sig en oberoende ställning för ålderdomens dagar, så att ej hvad den gamle fabeldiktaren förtäljt om gräshoppan komme att tillämpas på dem! Genom ett ringa afdrag från de årliga inkomsterna, insatt i den ifrågavarande anstalten, skulle de flesta lätt kunna bereda sig en jemförelsevis lugn och angeväm ålderdom för det fall, att en längre lifstid förunuades dem. Äfven tjenaren och tjenarionan skulle i våra dagar, då ijenstefolkets löner äro så betydligt stegrade, helt visst utan känbar uppoffring kunna genom årliga insalser skaffa sig en lifränta, som skulle framdeles befria dem från brist och svåra förödmjukelser bereda dem huslig trefnad, ett eget hem, om också ringa, i stället för fattighusets oangeniima och ofta demo