Dagens Nyheter – 7 september 1865, sida 1

sig ut, om han kom hit til Europa. Så knipslug och händig i vapuens bruk han än vore, skulle han här stå sig mycket slätt . . Det måste så vara, ty på prairerna består krigskonsten uti att lura och missleda fienden; men det är icke lika lätt att obemärkt smyga sig fram bland folkhopar som bland urskogarnes trädstammar . . . Det tatuerade rödskinnet skulle snart bli observeradt. Heltannat är dock förhållandet med Smitharne; de äro visserligen vildar, om någon är det; men de tillhöra den hvita menniskoracen och känna till seder och bruk i Europa. Då man ser deras solbrända ansigten, tror man dem vara spaniorer. Derföre ådraga de sig icke alls någon uppmärksamhet utan kunna fullkomligt ogeneradt uppehålla sig både i våra stora städer och på landsbygden. Johannes Döparen afseglade verkligen. Sju dagar efter Bambos död sammanvigdes jag och Naranja af en katolsk prest uti en gammal förfallen kyrka i grefskapet Tiperary;; ty vi hade rest inåt landet för att lättare undgå förföljelse. Det var sent på aftonen. När vi gingo från altaret, kände jag Naranjas arm darra. Trenne mörka skuggor rörde sig under det längst bort belägna hvalfvet. De försvunno genom en sidoport; men vi hade då redan känt igen dem. Vi voro dock öfver sextio mil från hafskusten. Samma natt begåfvo vi oss utaf till häst. Vi voro väl beväpnade, men sågo ingenting misstänkt under vägen. Det var först sedan vi kommit ombord på den ångbåt hvilken går öfver Saint-Georges-kanalen, som vi märkte