Dagens Nyheter – 6 september 1865, sida 1

sin bror burden till händer och fötter. De hade då varit alltför sluga för att icke utplåna hvarje spår af fångens cell. I polistjenstemännens ögon var jag en galning, och fången hade aldrig existerat. Då öfverkonstapeln såg skonuren med fulla segel fara sia vig, hado han bort ana oråd. Men den värde wannen bade annat att göra än alt djupare fundera på en sak, som icke närmare argick honom. För resten hade han icke ätit frukost ännu. Jag kände mig straxt nästan fullkomligt återställd; ty glädjen är ett godt likemedel för lidanden, som ha gin rot i sorgen. Det var icke så med Bambo; hang sår voro obotliga. Kring midnatten höjde han sin röst och sade utt han kände döden nalkas, samt att han icke ville taga med sig till en annan verld den hemlighet, som kostat honom lifve. Vi satte oss i en ring kring hans bädd, och hen började sin sällsamma berättelse. IX. Bambos -berättelse: Äfven nu, fortfor Mornaix, var mig vår. gamle lärare Thomas Stones ergelcka till föga nytta. Negern Bambo talade ett språk, som endast Miguel och Naravja förstodo. Hvad han hade ett berätta var ungefär följande :3 År 1862 var Bambo matros på ett fartyg, som seglade till Australien, Han var en