Dagens Nyheter – 24 augusti 1865, sida 1

ställnipg nu och framdeles, hvilken är så märklig att den förtjenar meddelas en större allminhet. Skildringen är gjord i form af ett bref från en korrespondent i Stockholm och lyder så: För några år sedan hörde jag en lärd man yttra, att det numera ej funnes något konservativt parti i Sverge. Det var hans fulla, rama allvar; jag är säker, att han ansåg sig sjelf som en god liberal, och ej bade någon aning om, att han i sjelfya verket hörde till det parti, hvars existens han förnekade. Tvifvelsutan lefde och lefva många i samma illusion, som han. Saken är den, att under en följd af år — som något så när sammanfaller med nuvarande konungens regering — partimotsatserna varit dolda. Under en liberal ministere ha de konservativa saknat det stöd hos regeringen, de fordom egde; de ha derför tagit det partiet att moderera sin ifver att ej matta sig genom fruktlösa strider, att ej utsätta sig för nederlag, som måste konstatera deras maktlöshet. De ha derföre i stort antal iklädt sig de liberala färgerna, och de liberala ha gladt sig att so sina leder oupphörligt förstärkas. De konservatives taktik har varit mycket klok; de ha slutit sig omkring den ministöre, som de liberale äflats att höja till skyarna; förutseende att den dag skall komma, då förbundet mellan ministeren och de liberale brister, ha de beräknat, att då ha på sin sida hela den tanklösa massa, som af gammal vana sätter personer framför sakerna, sedan man en gåog lärt henne att dyrka de förra; då blir det lätt att utmåla de liberala såsom inkonseqventa, såsom bekajade med ytterligheter och öfverdrifter, såsom missnöjda grälmakare; och då skola de finna en ramistöre efter sitt sinne, antingen i den nuvarande — hvartill utsigten är desto större, ju längre medlemmarne vänja sig vid maktens besittning och ju mer de åldras — gller sammansatt af män ur deras egna leder. Således: de liberala och mesta parten af de konservativa ha nu en rund tid i broderlig sämja dyrkat samma gudar — jag menar herrarne af statsrådsportföljen. På den stora liberala allmänningen ha ofantliga skaror betat, allesamman lika tecknade, så att den, som ej hört till hjorden, men misstänkt att ej allt stod rätt till, måste se sig noga före, för att ej ta miste på vän och fiende. Hvad har vu följden häraf varit? Monne den, att med de liberalas skenbart växande numerär, äfven de liberala opinionerna luttrats, stärkt sig, vunnit i konseqvens och orubblighet? Nej! tvirtom! De liberala, stolta i sin bedrägliga illusion att nu ha besegrat konservatismen och vara ensamme herrar på täppan, ha börjat lägga armarna i kors — väntat allt af regeringen och mottagit allt, hvad hon bjudit, samt blott alltför ofta köpt grisen i säcken (se strafflagen, se kommunalförfattvingarna, m. m.l!) Vidare har det stora tilloppet af f. d. konservatister, numera skenoch halfliberala, verkat som en hämmsko på det liberala partiet, med stationärt politiskt grummel orenat framåtskridandets ström, förmått de liberale att bh försigtiga och moderata hellre än att se sin på papperet talrika armå förminskas genom en eller annan återhållande drönares afgång. Sjelfva den liberala andan har på detia sätt blifvit förfalskad genom det under ministeriella auspicier knutna förbundet mellan liberala och konservativa. Det liberala partiet, framåtskridandets män ha, med ett ord sagt, kommit af REY 45 Ms