Dagens Nyheter – 8 augusti 1865, sida 1

ska a SA AE nn AR nn och stöd. Nu sitter den st ackarstiskarefa miljen ensam, utan de starka armar,ösom förut drogo nödtorften till boet. Modren är qvar med en fareller mormor och en skara små omkring sig; ty i det fallet likna fiskarekolonierna det villebråd, etter hvilket de gå på jagt i hafvet hela sitt lif igenom, att de lägga mycken rom, få många små. Fäåfängt spanar hon utåt hafvet efter det välbekanta seglet; men det kommer ej. Den i våras nydrefna och målade båten, en liten vacker tärna bland fisklägets ungmör, skjuter ej mera fart på böljan; den har nått en ankargrund, som för besättningen åtminstone är evig. Och den förträfHiga redskapen, äfven den är borta. Vredgadt ötver att förut ha blifvit plundradt på så många at sina innevånare, har nu hafvet hämnats. Allt är borta, och enkan sitter ensam qvar med den oförsörjda skaran. FKEj har hon någon assurans på båt och redskap. När tänka tiskarena på framtidens mörka dagar? Ej har hon någon sparpenning från förr i sparbanken. Den bortgångne mannuen hade en gång tänkt sätta in.. penningar i den nyinrättade länssparbanken. fan hade sett at tidningurne, att linssparbanken skulle ha filialer i hvarje socken i länet och att efter gudstjenstens slut om söndagarne tilltälle skulle gifvas, att vid kyrkan insätta besparingen. Och han hade tagit penningar med sig till kyrkan en söndag, för att begagna sig uf den nya inrättningenv. Flera än han hade gjort på samma sätt. Men församlingens pastor hade i sin välvishet och trosifver funnit, att det var att ohelga hvilodagen och göra templet til en vexlareckula, om man i samband med kyrkobesöket satte sparbanken — och han hade med de bjortaste färger utmålat helvetets alla straffgrader för dem som oskärade med verldsliga tankar den dag som endast bör vara egnad åt Gudsdyrkan, då alla verldsliga taukar böra vara fjerran ifrån menniskorna.? Följden blef ock den, att vår fiskare ej vågade insätta sin sparpenuing. Hvem vill väl för att spara nägra få riksdaler utsätta sig för de eviga straffens alla qval? På hemvägen från kyrkan trakterades vår fiskare och trakterade igen. Man slog sig tillochmed ned i en stuga, der en gammal gumma höll lönnkrog — d.v.s. gaf bort? mot erkänsla ett 5gradigt aqua vie — och så kom riktigt af en händelse en gammal kortlek fram. Mot aftonen köm fiskaren raglande hem, oredig och utan sin sparpenning. Hustrun fick snart reda på sammanhan-s get, och hvad var naturligare än att mannen , aldrig mera fick gå till sparbanken , så kallades redan på spe den gamla bränvinsgummans stuga. Man fick aldrig tid om hvardagurne att sätta in i den riktiga sparbanken, och då man kom till staden, behöfde man penningarna till något annat, så att man aldrig fick sig någon sparbanksbok. Öch så sitter nu den arma hustrun med de oförsörjda barnen, sjelf oförsörjd. Då hon sålt undan, hvad litet hon har — hvar skall hon sena få försörjningsmedel? Hon och hennes skola lida brist och nöd; hon sjelt skall nödgas tuga tjenst och gå ut på fiske och öfverlemna barnen åt sig sjelfva. Hurudan deras moraliska uppfostran skall bli under ett sådant lif, är lätt att inse — tastän nog skulle det varit för dem bättre och Gudi täckeligare, om vördig pastorn latit den stackars fiskaren ohelga hvilodagen, för att bereda åt de sina i en oviss framtid något skydd, ge