Dagens Nyheter – 8 augusti 1865, sida 1

denna ma vara huru stor och hennes smärta deröfver huru djup som helst, känner hon genäst sin modfälldbet försvinna, så vida hon möter en vän, som deltar i heunes sorg, och intalar henne con aldrig så liten skymt af hopp. Hon sätter sin lit till denne vännen, och finner sig ha mera styrka att kämpa mot ödet. Så inträffade just med don Pedro; under en månads sammanvaro med don Fernundo hadoö han lärt känna och värdera honom; också återgåfyo honom nu den unge mannens ord likasom genom en förtrollning, det mod och hopp som han nyss förut alldeles saknat. — Säg mig, återtog don Fornando och vände sig till el Zapote, på hvad sätt Tigerkatten behandlade sin fånge. Ni har följt honom och donna Hermosu tillräckligt länge för att kunna lemna sikra upplysningar i detta hänseende. — På denna fråga ers herrlighet, kan jag utan tvekan och till höfdingens heder svara att han egnade fröken den största omsorg, han var ofta orolig för hennes skull och lät oss sakta farten af fruktan att hon skulle bli förmycket uttröttad af den långvariga ridten. Åhörarne, som med otålighet afvaktat vaquerons svar, andades åter. De visste alla: att något medlidande icke fanns hos Tigerkatten; den skonsamhet, han visade den unga flickan, aasågo de derföre bevisa, att han hade andra afsigter med henne, än man i förstone trott. Don Fernando fortsatte förhöret: . — Har Di någonsin, sade han,-hört Tigerkatten tala med donna Hermosa?