Dagens Nyheter – 8 augusti 1865, sida 1

i sin vilda lidelse skumkransar kring dolda och odolda klippors hjessor, liksom ville hon bestå begrafningsblomstren åt de olycklingar som hon här reder en förtidig grat. Det ligger en mäktig tjuskraft, som har något mujestätiskt imponerande, i att vid ett sådant tillfälle sätta sig på någon klippkant ute i skärgarden, för att bevittna det vildiga naturdramat. Likasom tusentals orgor brusa stormens tonvågor omkring dina öron, ackompagnerade långt borta ifrån af detta ständiga, men storartade dåän, som intygar att i hafvets verld gär det lustigt till och utt dess inevånure bjuda dig, med den sköna men falska Kau i spetsen, ned till sig på gästabåd, der rätterna äro få, men der det ingalunda brister i dryckjom. Långt hädan vid din synrand skönjer du den breda och hvita slöjan kring barmen på någon egirs dotter. Hon höjer och sänker sig, vexlande med draperingar — men kommer dig allt närmare. Andra ef hennes systrar tråda väldiga ringdansar omkring henne och med skräcklik häpnad lyssnar du till den stormande orkesterns Höga berg och djupa dalar Här är vännen som mig bebagar. Mon ju närmare hon kommer, den sköna dottern at gir, desto besynnerligare känner du dig till mods. Din ensamhet ingifver dig på samma gång fruktan och tjusning. Med begärlighet skulle du vilja lyssna till skriket från någon mas eller surret från snabbt öfver vattenbrynet iiygande änders vingar — men sjelfva hafstoglarne ha gömt sig. Stormen är dem för mäktig. Och alltjemt kommer hon närmare. Hennes famn bredes allt ömmare ut emot dig och åcn hvita slöjan kastas i kokett yra kring hutivud och huls. Du känner dig instiuktmessigt dragas intill henne, men sitter dock yvar på sitt klippblock, liksom gripen af bälvaun. Nu är hon der, framme, alldeles inunder dig, hon höjer sig, för att rycka dig till sig. Du sluter ögonen, du vill åtminstone icke se, hyad som skall inträffa. Du känner en fuktig kyss på din pauna, det förefaller dig som om ett par kalla armar fampar kring dina knän, du tycker dig höra cm suck, men hastigt derpå liksom ett skratt, du öppnar ögonen tidigt nog, för att se, huru den sköna, som -kom så långväga ifrån för att söka dig, sänker sig alltmera oeh slutligen i sin lidelse krossar sig sjelf mot den klippa, hvarpå du sitter, under det stormen drifver slarfvorna uf hennes hvita slöja som sjöskumsbollar omkring och några perlelinkar ur heunes sönderlitna halsband, klara som vattendroppar, kastas upp i ditt sköt, ett Hyktigt minne af en Hyktig varcise. Och nu tittur solen fram mellan molnen och kastar sitt skimmer öfver hafvets upprörda ban. Hvilken optisk tjusniug! Bliändad, gnuggar du ögonen och faller på knä, för att bedja, på samma gång upphöjd och nedtryckt i skötet af denna natur. Hvita glänsa segeln i solskenet, och du D räkvar orolig efter. Fåfängt! Du kan ej få ihop antalet af ulla de segel du nyss såg. Något eller några fattas ... Der har olyckan gått fram och rafsat tillhopa några bräckliga rö, för att öka det mevskliga lidandets stora stack. Och det segel som fattas, det, som du ej mera finner bland antalet — det var kanske dritkraften för en af de mänga stora kuggarne i det allmänna näringshjulet; med det må hända försvunno i djuphet de fider eller bröder, som voro deras familjers enda hjelp