Dagens Nyheter – 7 augusti 1865, sida 1

de nuvarande kreditinrättningarne cch tillse huruvida de, avtingen i sitt nuvarande skick målet anlitas, eller om i motsatt fall en ny sådan bör ordnas. Våra kreditinrättningar sönderföllo i fyra grupper. Den första utgöres af riksbanken, som jemte bestämmelsen att lemna förlag, att vara en medlare mellan kapitalicten och den kapitalbehöfvande, dessutom eger rättigheten att utgifva sedlar, hvilkt grundlagsenligt gå i landet såsom lagligt myna. På upprätthållandet af dessa cedlars värde bänger allas välfärd och derföre måste i riksbanken allt annat ställas med afseende derpå. Vi ha, för det andra, de enskilda bankerna, som ega många motståndare, men också många vänner, och hvilka, man må säga om dem hvad man vill, dock bidragit att i hög grad lyfta vårt land. Men de äro, till följd af sin natur, hänvisade till rörelsegrenar, der omsättningen är hastigare, och de äro derföre mindre lämpliga för här afsedda ändamål. För det tredje hafva vi hypoteksföreningarne, som nu erhållit cn centralpunkt i hypoteksbanken. De äro dock ej öppna bankanstalter, utan slutna föreningar för arskaffande af lån, der den enskildes kredit skulle vara otillräcklig. Men så, fom de utvecklat sig, uppfylla de ej jordbrukets ifrågavarande behof. Deras bestämmelse är att lemna lån på långa tider. Detta är mycket nyttigt, ty om de skuldsatt landet, så ha de också lyftat landet. Det må vara sannt, att någon del af de af dem indragna penningar användts till konsumtionsbehof, men obestridligt vore, att de åstadkommit en tillökning i landets produktiva krafter. Men deras organisation bar sina svaga sidor. Till dem hörer den bundna räntan. Den har blifvit föreskrifven i den välmenande afsigten, att jordbrukaren ej skulle belastas med högre ränta, än jordbruket ansågs kunna bära. Men omständigheterna korsa alla menskliga beräkningar. Efterfrågan på kapital har nu blifvit så stor, ej blott här i landet, utan i hela verlden, att hypoteksförcningarnes rörelse afstannat. Frågan är nu, om jordbrukarne tj skola er) ålla några lån, eller om de skola betala hvad de kosta att erhålla. I talarcns tanka borde fullmyndigt folk ha full fribet att handla efter sin egen öfvertygelse om hvad hvar och en för sig finner fördelaktigast, utan allt staters förmyrderskap. Men de böra då ej binda sig för allt för lång tid, så att de under on lång följd af år få vidkännas olägerheterna af cen tillfällig svår konojunktur. Talaren såge ej något hinder hvarför icke hypoteksbanken skulle kunna upptaga och utlemna lån på kortare amorteringstid, och han hoppades, att dess styrelse skulle handla i öfverensstämmelse med opinionen i detta fall. Med afseende å skuldsättningen instämde talaren hufvudsakligen med hr Hedlund, anmärkande, att om vi hade valet mellan inhemsk och utländsk skuldsättning, det skulle vara ytterst oklokt att icke föredraga den; förra, då räntorna stannade hos egna landemän; men vi hafva icke ett sådant alternativ, ty kapitaler finnas ej inom landet i tillräcklig myckenhet och näringarve täfla. med hvarandra om erhållande af förlag. Man måste derföre hemta kapitaler der, hvarest de finnas, och blott tillse att man använder dem klokt, så att de lemna vinst, icke förlust. Vi ha slutligen cen fjerde grupp af kreditanstalter, hvilken det förvånsde talaren att han icke hört ens omnämnas, nemligen sparbankerna. De utgöra de små sugrören, som draga till sig