Dagens Nyheter – 7 augusti 1865, sida 1

mentet stioxt. Det kan ske sednare, ifall så behöfs. — Åh! det är inte alls brådtom med det, min bhberre, jag förfäkrar er derom, svarade vaqueron. Så uppgjordes saken mellan dessa två män, som kände hvarandra sedan gammalt och således vigeste, hvad de hade att vänta af hvarandra. Don Fernando hade icke det ringaste förtroende till Tonillo; ockeå aktade han sig för att lossa de kand, som fjettrade hans lemmar. Som emellertid natten inbrutit under derag samtal, ansågo de det icke löna mödan att företaga resan förrän följande dagen, hvarföre de lade sig ned på marken för att sofva så godt deras obeqväma ställning illät. Ett par tre särskilda gånger under loppet af natten försökte vaqueron att frigöra sig från sina besvärliga fjettrer; men kara han rörde på sig, fäste jägaren sitt stora blåa öga på henom. — Hur står det till med er, käre herre? sade denne i göckande ton sista gången han upprepade sitt försök; känner ni er illamående? — Visst icke, ädle herre, viest icke. — Förlåt min fråga; men er sömnlöshet oroade mig, återtog jägaren afsigtligt. Tonillo ensåg klokast att icke svara något på detta; han tillslöt ögonen och öppnade dem icke före soluppgången. När han vaknade, var don Fernando redan i farten och bade sadlat både sin egen och sin fånges bäst. — Ahl! god morgon, sade han; har ni sofvit godt?