Dagens Nyheter – 1 augusti 1865, sida 3

— Det der kan inte skada; men qvinnorna och barnen? — Dem har jag lyckats sammanföra på godset las Norias. — Gud vare tack och lof! Vi kunna då slåss såsom karlar, när vi veta de varelser, vi hålla kära, i säkerhet. — Till en viss grad, ja, sade den unge mannen med dof röst. — Hvad menar du med det? hvad befarar du? — Åh! vär indianerna intagit presidiet, lära de inte underlåta att anfalla las Norias. — Nu är du enfaldig, Estevan, sade majoren småieeude. Donna Hermosa... — Det är sannt, inföll öfverfogden glad, jag kom inte att tänka på henne, jag. — Du har ingenting annat att säga mig? — Jo, major, ännu ett ord, återtog han lifligt. — Tala, men var kort; tiden är knapp. — Tre urubu-läten skola utgöra tecken till anfallet. — Godt, jag går och ser till att allt är 1 ordning; Vi bli nog angripna före soluppgången. Majoren och don Estevan begåfvo sig nu den ene åt höger och den andre åt venster, för att hvar och en på sitt håll se efter, det krigarne voro på sin post och att underrätta dem om att de i hvarje stund måste vara beredda på anfall. Qvällen förut hade major Barnum sammankallat alla invånare i byn och i ett kort men kraftfullt tal redogjort för sakernas ställning; han hade icke förtegat något, utan fram