Dagens Nyheter – 26 juli 1865, sida 3

Men den var ju stängd? -Visst icke: huru skulle jag då kunnat vara här? — Hvem vill ni tala med: — Med er far. — Han är icke hemma. — Huru kan jag träffa honom? — I morgon kl. 11. — Den obekante bugade sig samt tog afskod, och den unga flickan började tro, att hon dock måste ha glömt att tillåsa dörren. Följande förmiddag kom der ingen Sörensen — den främmande hade uppgifvit sig heta så — och saken blef anmäld i polisen, som satte alla sina trådar i rörelse. Resultatet blef att den unga flickan häromdager igenkände Sörensen-Nyegaard på Tivoli samt anmälte det för en polisinspektör Hertz, och att denne högg honom. Nyegaard satt på ett af kafgerna med en dame, då Hertz kom och på det saldra artigaste helsade honom. Vid åsynen af Hertz blef Nyegaard orolig. Jag skulle gerna vilja tala litet vid er, sade inspektören. Gerna, svarade syndaren och reste sig upp för att gå ifrån den dame, med hvilken han intagit en liten förfriskning. Ni kan gerna säga till er dame, att hon ej skall vänta på eder, emodan jag troligen kommer att besvära er något länge, anmärkte den alltjemt artige inspektören och begaf sig derpå af med silfvertjufven, för att troligen för lifstid skaffa honom plats på tukthusst, eftersom han 3 gånger förut gjort bekantskap med polisen. Nyegaards sista käresta var en ung fiicka om 20 år, på hvilken han förslått att göra intryck, fastän han sjelf är en man af mer än 40 års ålder. Han inbillade henne, aut han blott var 34 år gammal, utvecklade en lämpNg elegans i sin drägt och var allud mycket frikostig med penningar och skänker. Hon lefde dessutom i den ljufva förhoppning, att han var köpman, och drömde sig en ljus framtid. Den unga flickans bestörtning öfver att få höra, det hon haft den beryktade silfvertjufven? till.tillbedjare, och att han redan var pift, samt isynnerhet att han icke var köpman utan — skomakaregesäll, skall ha varit mycket stor. Efter sitt ofrivilliga möte med skräddarens dotter i den tillåsta våningen var han nedslagen under några dagar; han fruktade för följderna. Hvad fattas dig, min älskade: frågade den tjugoåriga. Jag har förlorat penningar på mina handelsspekulationer, jag har satt till 200 rdr. — Det var skräddarens silfver, som han värderade till denna summa. En ny Moses. Utländska tidningar berättade för en tid sedan att furst Kuza af Waliachiet adopterat en thronföljare. Följande historia cirkulerar i Bucharest angående adopteringen: Fursten och några af hans vänner voro en altou stadda på en promenad kring stadens omgifningar. Plötsligt hörs en klagan, som från ett nyfödt barn, och ljudet kom från floden. Fursten skickade en af sina följeslagare för att taga reda på saken, och då officern återvände berättade han att det var ett litet barn som flöt i en korg ute på floden. Fursten skyndade till stället, lyftade sina ögon mot himmelen och utropade: Jag har alltid bedt Gnd att han skulle skänka mig ett barn; men hittills har jag väntat förgäfves; behåll det här, det synes tydligt, att Försynens hand gifver mig det och jag vill adoptera barnet. Han befallto genast att barnet, som var en gosse, skulle bäras upp till palatset, der archimandriten fullborlade adopteringen med öfliga ceremonier. Denna lilla historia, hvars arrangemang sedan Mosos tid förlorat nyhetens behag, har väckt mycken munterhet i Bucharest salonger, der nan tror att barnet. är verklig son af furst Kuza och enkefurstinnan Maria af Serbien. Jernvägsdirekltör och Homposiför. Män af så olika fack borde väl unna komma öfverens, ty mellan dem flons ;) Jalousie de metier; men att så icke alltid ir förhållandet märktes, då helt nyligen den amnkunnige kompositören R. Wagner var intämd till domstolen i Augsburg, för det att jan förolämpat direktören vid jernbansstatiolen i samma stad. Direktören hade förbjuit kompositören att taga in en resfilt och en lyna i vagnen, och detta förtröt kompositöen så högt, att han kallade direktören dum