Dagens Nyheter – 26 juli 1865, sida 3

en hop indianer till stället; de hade samlat sig omkring de bäda qvinnorna, så att dessa voro omgifna af en tät riug. Munnela insåg genast, i hvilken vådlig belägenhet de råkat; hou trodde dem förlorade. — Nåväl! återtog Zopiloten, i det han tog donna Hermosa i håret med venstra handeu, och höjde gin knif med den högra; hur är det, äs.na du och din syster godvilligt följ. mig, eller ej? Donna Hermosa kunde icke hålla sig upprätt, hennes knän svigtade, hon sjönk till hältten ned mot marken, och med tillslutna ögon afvaktade hon dödshugget. Manuela rätede på sig, heunes ögon sköto blixtrar; hon fattade beglutsamt Zopilotens arm och höll den tillbaka, — Efter du sjelf vill det, hund, sade hon så må ditt öde gå i fullbordan! Se på mig, Wacondah låter icke sina slafvinnor ostraftadt skymfas. Ända hittills hade den gamla damen hållit sitt ansigte bortvändt från eldarne, på det att ingen skulle kunna urskilja hur hon såg ut; men nu lät hon ljusskonet falla på dåetsamma. När indianerna blefvo varse debesynnerliga målningarne derpå, utstötte de ett rop af öfverraskning och drogo gig förskräckta tillbaka. Manuela tycktes triumfera. — Wacondahs makt är gränslös, gade hon, olycklig den som trotsar honom. Det är han, som skickat mig hit. Ur vägen allesammans!